whytheface

Betyg: 2.1

...definitionen av att ”kasta pengarna i sjön”...

 

”Det ser EXAKT ut som piss” kommenterar WTF – recensenten Wester efter att jag placerat en glasflaska Sol på vardagsrumsbordet hemma hos Dannyboii (se även; Dryck - Duvel). Längs det rektangulära träbordets ytterkanter brölar kvällens festsällskap som består av: Lillis, Runniiieeefotboll_89 aka. Rune, Wester, MickePicke, Dannyboii och jag, Emil. Jag kan inget annat än instämma med Westers uttalande angående Sol’s färg och struktur. När jag sedan tar denna väldigt ljusa öl, tömmer innehållet från flaska till glas, bildas en ytterst tunn och veklig skumbädd längs ölets yta som försvinner redan efter första slurk. Sol som redan från första anblicken fick kommentaren om liknelsen till urin fortsätter på denna bana genom att pissa på mina stackars smaklökar. Sol är mer smaklös och blaskigare än det kända svenska mineralvattnet Ramlösa. Vad jag plötsligt inser är att Sol är definitionen av att ”kasta pengarna i sjön”. Jag skulle lika väl kunna blanda Faluns vidriga kranvatten med Vanlig Vodka, squeeza ned en skvätt finstrimlade citronskal och gå apeshit med blasket i en SodaStream. Tillåt mig presentera: Sol!

Kvällen hos Dannyboii fortsätter även efter en dålig ölupplevelse. Vi spelar ölspel efter ölspel och antalet festmedlemmar ökar allt eftersom klockan tickar alldeles för fort framåt. Slutligen har vi alla hunnit torskat tillräckligt mycket för att ha övergått till bäbisklumpighetsstadiet. Det är vid detta skede vi alla reser oss för att påbörja färden ut mot krogen. Rune bläddrar igenom Dannyboiis iPod, MickePicke messar sin ”Juliet” som befinner sig över atlanten, Wester försvinner (ur min syn i alla fall), Kajsa och Malin (som dykt upp någon gång mellan öl-lekarna under kvällens gång) vill få oss alla att tillsammans skåla bort deras Baileys, Dannyboii tar en dusch och jag själv återförenas med en, vid detta tillfälle, uttömd flaska Sol. Jag inser att Sol faktiskt har en fördel; Sol har en snygg etikett som symboliserar sitt ursprung på ett gammaldags och trevligt sätt. Med en typiskt Sydamerikansk etikettsdesign får Sol äntligen en komplimang att vara stolt över. I och med detta kan därför Sol användas som dryck till män som inte gillar öl men samtidigt inte vill omanlighetsförklara sig själva på diverse fester med att pimpla likör likt professor Gonzo. Eftersom Sol inte har någon smak överhuvudtaget passar den därför perfekt för just denna typ av människor som dessutom får sluta fingrarna runt en snygg flaska öl.

Sol passar alltså allra bäst som utsmyckning på fest eller som törstsläckare efter gräsklippning en varm julidag i Ljusdal. Jag antar att Sol även passar utmärkt som öl för nybörjare, men den balanserar dock som sagt på gränsen mellan ljust öl och ljummet piss så förvänta dig inget speciellt. Jag förklarar härmed drycken Sol till världens tråkigaste öl. Grattis Cerveceria Moctezuma!


Gillar du Sol bör du även testa: Ramlösa

/Emil Arleroth

Betyg: -

”..En utmattande, gripande och oförglömlig film.”

Vissa filmer känner jag är för speciella för att betygsättas, recenseras eller jämföras med andra filmer från förr och nu. Dem ger upphov till en så pass djup känsla inombords, att förklara vad som är ”bra” med dem känns diffust, oärligt och framförallt otillräckligt. Jag har inte skrivkapaciteten att förklara varför filmer som Elephant, Fanny och Alexander, Spirited Away, Star Wars och Dancer in The Dark är så speciella för mig. Av den anledningen kan jag inte rättvist ge uttryck för vad som gör Le Passion de Jeanne d’Arc så facinerande för mig , eller ens hur jag kände när jag sett den. Tömd tror jag, som om alla starka känslor filmen frambringat passande nog slängts på bål och eldats upp i slutsekvenserna. Det var då inte den mest underhållande filmen jag sett och handlingsmässigt var den medvetet simplistiskt. Jag skulle faktiskt vilja säga att underhållnigsvärdet är noll. Precis som att det inte finns ett underhållnigsvärde i att se en dokumentär om t.ex. Andra Världskriget finns det heller inget i ”Le Passion”. Trots det så har jag nog aldrig blivit mer tagen av en film. Jag har sett filmen två gånger på fem dagar och läst många sidor text om dess skapelse. Min första filmrecension på Why The Face blir mindre av en recension och mer av ett försök att beskriva min upplevelse av Le Passion de Jeanne d’Arc. En utmattande, gripande och oförglömlig film.

Historien bakom filmen och dess egna nästan bibliska livsöde är en tragedi i sig själv. Le Passion de Jeanne d’Arc är en fransk stumfilm regisserad av den danske filmskaparen Carl Theodor Dreyer år 1928. Då filmen hade sin prämiär i Tyskland så förstördes Dreyers orginalnegativ i en brand (något som inte var sällsynt med den tidens filmrullar - se Inglorious Basterds). Förkrossad över förlusten av sitt mästerverk gjorde Dreyer flera försök att klippa ihop en ny version av filmen med hjälp av bortklippta och överblivna tagningar. När även denna version av ”Le Passion” förstördes i en brand gav Dreyer upp projektet, säkerligen i tron att övermänskliga krafter inte ville veta av filmens överlevnad. När Dreyer dog 1968 så trodde han att ”Le Passion de Jeanne d’Arc” förlorats för alltid. Nerklippta, censurerade och trasiga versioner av filmen har dykt upp under åren men aldrig varit i närheten av Dreyers orginalversion. Men likt en fågel fenix uppståndelse ur askan så hittades på 80-talet ett bortglömt orginalexemplar av filmen i ett norskt mentalsjukhus, där hade den legat och samlat damm i närmare ett halvt sekel. Det är den här versionen av Le Passion de Jeanne d’Arc som för ett par år sedan restaurerades, och det är denna version som jag nyligen sett.

Le Passion de Jeanne d’Arc handlar om rättegången mot den helgonförklarade 19 åriga fransyskan Jeanne ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d%27Arc ) som brändes på bål för kätteri år 1431. Filmens manus är till största del taget direkt ur 500 år gamla anteckningar från den verkliga rättegången, (lägg märke till sekreteraren som syns då och då i filmen) detta för att skapa en känsla av realism. Det finns inga sidospår i historien, inga heroiska stridsscener och inga försök att förklara Jeannes liv. När domarna utfrågar Joan om sina uppenbarelser från Gud så svarar hon kortfattat och kryptiskt vilket gör domarna vannsiniga. De som kyrkans män har en perfekt bild av vad Gud är och hur tron på honom fungerar. Jeanne är medvetet flyktig och ibland rent av sarkastisk i sina svar av den anledningen att tro och Gud för henne inte är vare sig enkelt eller ens beskrivbart. Fotot, speciellt i början av filmen avspeglar hur ogreppbart det är att leva sig in i Jeannes situation. Detta genom att gå imot traditionella filmvinkelregler. När Jeanne utfrågas så filmas samtalet med en mängd närbilder av karaktärernas ansikten, Dreyer klipper konversationen så att vi som åskådare får se den i väldigt osammanhängande vinklar (Se effekten av att bryta mot 180 graders regeln här vid 00:40 strecket http://www.youtube.com/watch?v=DLvIFRNbqOs ).

Det ger illusionen av att deras blikar inte möts och man som åskådare känner sig vilsen, precis som Jeanne. Till och med dekoren vrids och vänds på. Fönster, pelare och möbler ser ibland fel-proportionerliga och snea ut, detta för att reflektera en mental turbulens. Närbilderna, som är extremt många i filmen gör att vi förlorar vårt begrepp om miljön och gör att vi fokuserar innåt, i de känslor som visas i karaktärernas ansikten. Men endå så släpps vi aldrig in fullständigt i Jeannes tankar. Vi får inte lära känna hennes motiveringar, bara hennes rädsla, övertygelse, mod och mänsklighet. Jeannes övertygelse, hennes tro är orubblig och samtidigt fullkomligt oförklarbar. Dreyer glorifierar inte hennes hjältemodiga mål att rädda Frankrike utan styrkan av hennes själ. Det Maria Falconetti gör med sitt ansikte i rollen som Jeanne är minst sagt makalöst. Hon avspeglar hela sin karaktärs mentala tillstånd utan ord med bara ansiktet i hela filmen, varje scen. Hennes blick är fullkomligt trollbindande, även om man inte gillar “Le Passion” så har jag svårt att tro att någon kan glömma hennes ansikte som Jeanne när hon står inför döden. Det här är Falconettis första och sista filmroll. Hon flydde under Andra Världskriget till USA men lyckades aldrig komma in i landet. Hon dog i Buenos Aires, Chile endast 54 år gammal. Inte mycket är känt om hennes liv förutom att hon var en teaterskådespelerska i Paris och ironiskt nog innan “Le Passion” var känd för sina komediroller.

När jag såg filmen så slogs jag av hur mycket den påminde mig om en vacker porträttmålning. När man ser ett porträtt av t.ex. en konstnär som Da Vinci eller Rembrandt så är ansiktsuttrycken enormt viktiga för kunna bedömma målningens handling. Vi ser ansiktena och direkt så fyller vi uttrycket med egna tankar om vad personen känner och vad historien bakom målningen är (ex Mona Lisa). Detta tror jag är Dreyers tanke med närbilderna i “Le Passion”. Tack vare Falconettis skådespelarinsatts så är Jeannes ansikte en ärligare beskrivning av hennes inre än ett filmmanus någonsin kunnat ge. I slutändan så är filmens handling mer om själens seger över det kroppsliga än om rättegångens utgång. När Jeanne accepterar sitt öde i guds händer så får man en glimt av ett kors i fönstergluggen av hennes cell. Det är en symbolism bland många andra som kan ses flera gånger i filmen. Gömd eller tydligt visad så är den en symbol för guds närvaro. Det gör filmens sista bild magnifik i sitt tydliga bildspråk.

/ Johan Wester

Betyg: 8.2

Frightened Rabbit är ett band vars musik har funnits i mina tankar ett bra tag nu. Jag har lyssnat på ett fåtal av deras låtar i månader men inte riktigt kännt för att dyka in djupare i musiken. Inte för att låtarna var ointressanta på något sätt, det är bara det att jag tyckte jag var klar med den här sortens musik för ett tag. Men så bestämde jag mig för ge hela albumet The Midnight Organ en ärlig chans. Jag lyssnade igenom det från början till slut ett par gånger och gillade det, en hel del. Här är varför:

The Midnight Organ Fight är ett modigt album. Med det menar jag att sångaren Scott Hutchison vågar sträcka ut nacken och lita på sin talang som låtskrivare. Han tillåter sig själv att vara ocensurerat ärlig, något som få rockartister klarar av. Ett band som t.ex. Coldplay klarar inte av detta. När Chris Martin sjunger ”For you I’d bleed myself dry” (i ”Yellow”) så tror jag bara inte på honom. Det är överdramatiserat, utan konkret eller känslomässig mening. Frightened Rabbit har inga problem med att uttrycka sina känslor i text utan att gömma sig bakom söndertjatade metaforer och liknelser.

Scott Hutchison har i intervjuer beskrivit albumet som ”relationship-y” vilket kan låta som ett ganska utslitet koncept för ett rockalbum. Det intressanta ligger i hur han bemöter sina relationer i text. Han undviker t.ex. helt begreppet kärlek. Det låter han ligga i bakgrunden som något diffust han inte riktigt förstår. Klicheer om blödande hjärtan och evig kärlek spolas bort och ersätts av sexuell ångest och rädsla för att vara ensam. I ”The Twist” sjunger han om jakt efter ”human heat” på ett svettigt dansgolv, ett tema som upprepas på tionde spåret ”Keep yourself warm” med skivans mest direkta textrad. ”It takes more than fucking someone you don’t know to keep warm / Do you really think that for a house-beat you’ll find your love in a hole”. Inte en festlåt direkt...

Modern Leper, öppningsspåret på Midnight Organ visar albumets bästa sidor. Melodiskt sett så är det en förvånadsvärt upptempo låt, vilket sätts i en stark kontrast till den mörka själv-äcklande texten. ”That is you infront of me / Coming back for even more exactly the same / You must be a machocisht / To love a modern leper on his last leg” Det som verkligen ramar in låten är Grant Hutchison ( japp dem är bröder) fantastiska trumspel som lyfter Modern Leper till majestätiska höjder och definitivt är en av albumets största styrka. Så här långt in i min lilla analys så kan det låta som om Frightened Rabbit har gjort en depp-skiva. Svaret är både ja och nej. Texterna är till största del inspirerade av trasiga förhållanden men ändå så blir det i princip aldrig gnälligt eller utråkande, vilket jag ser som Hutchinson brödernas största triumf.

The Midnight Organ är ett mycket tätt album musikaliskt med väldigt få snedsteg. Det är riktigt bra folk-rock med speciellt utmärkande trummor. Ingenting som revolutionerar en ganska urvattnad musikgenre men det hörs att det lagts ner mycket hjärta för att göra det hela personligt och relevant även för lyssnarna. Om man ser till skivans svagare sidor så kan jag tycka att en låt som ”Old Old Fashioned” känns fel både musikaliskt och textmässigt. Men ett halv-dåligt spår och en viss brist orginalitet är definitivt inte några stora problem, därför kan jag varmt rekommendera The Midnight Organ till alla som är intresserade.

/ Johan Wester

Betyg: 4.0

...100 procentigt inspirerat av serietidningar och gammaldags skräck...



I en och samma stad någonstans i USA under Halloween får vi berättelsen om fyra skrämmande händelser. Fyra historier om människor som straffas för att de på ett eller annat sätt brutit mot halloween traditionerna. 1# Du skall icke släcka halloween lyktor. 2# Du skall icke stjäla halloween godis. 3# Du skall icke neka någon godis.

Trick ’r’ Treat inleds med en kort svart-vit informationsfilm om Halloween som sedan plötsligt löses upp och övergår till filmens huvudstory. Det är snygga och stilfulla scener som känns påkostade redan från första öppningsakten, som för övrigt handlar om ett ungt kärlekspar där kvinnan öppet säger sig hata halloween.

Efter en blodig inledning övergår filmen till de fyra aningen längre historierna. Först ut är historien om skolrektorn Mr. Wilkins (Dylan Baker; Spider-Man-triologin) som mördar den lilla knubbiga pojken Charlie (Brett Kelly; Bad Santa… ja, den keffa men ack så roliga ungen med krullet) . Därefter sätts Mr. Wilkins i en knepig ”svensk buskis”-situation, där han försöker gömma kroppen samtidigt som hans son gapar från fönstret och grannen muttrar från andra sidan staket.

Skräckhistoria nr#2 handlar om ett gäng ungar som samlar ihop ett större antal halloween -lyktor för att sedan genomföra en liten skräckceremoni. Järngänget består av en bitchig tjej utklädd till ängel (ironiiii), en liten tönt som inte vill nått illa men i slutändan ändå får ta konsekvenser för resten av gruppens handlingar, en modellkille som verkar snäll men spelar så överdjävulskt dåligt att man som tittare kommer att gurglar spyor från och med första tillfället han pladdrar med sin typiskt amerikanska frånvarande röst (en sådan där med frågetecken i varje mening) med rejäla doser självgodhet. Dessa tre, nej vänta! Det finns en fjärde unge men hon är svart och hennes tilldelade roll har därför ingen karaktär överhuvudtaget i denna väldigt vita filmvärld. Dessa fyra kids möter längs vägen upp ett så kallat ”freak” och tillsammans beger sig det nya gänget ut på äventyr till den dimmiga sjön där åtta mentalt sjuka barn givetvis drunknat några år tidigare. Historien om de åtta barnen och deras öde som berättas av ”the bitch”, bryter hastigt den mörka filmmiljön och målas istället med varma färger och härligt solljus. Denna 4-minuters långa historia är något av det bisarraste och delvis bästa som Trick ’r’ Treat bjuder på.

   

Skräckhistoria nr#3 är invävd i filmen och dyker upp allteftersom. I denna historia, som handlar om några festsugna tjejer i 25-års ålder på jakt efter festsugna killar, ser vi True Blood -stjärnan Anna ”Gluggen” Paquin utklädd till rödluvan som desperat försöker hitta ”denna där” med hjälp av hennes manshungriga vänner. Deras kväll slutar i rena rama Perfume: The Story Of A Murderer –orgie som tyvärr är en ganska löjlig scen. Däremot ett bra låtval som inkluderar Marilyn Manson blir ett plus i kanten.

Hela den här filmen vävs tillslut ihop med en sista 20 minuters historia om en gammal man som får besök av Trick ’r’ Treat ikonen Sam. Jag har inte berättat det här för er, men Sam är ett litet busfrö som gång på gång dyker upp i filmen på alla möjliga olika sorters ställen och tidsperioder. I Trick ’r’ Treat symboliserar Sam Halloween likt Tomten symboliserar julen. Hur som helst, den gamla mannen som heter Mr. Kreeg och spelas av Brian Cox (The Bourne Identity, Zodiac) våldgästas av Sam och uppgörelsen ”grinig gubbe” VS. "creepy kid” kan börja.

När ett hopkok av rysarnoveller har kommit till sitt slut känner jag mig varken skrämd, uppjagad eller chockad. Manuset är förmodligen huvudorsaken till filmens låga nivå. Med ett förutsägbart schema och kladdiga klyschor känns Trick ’r’ Treat tunn och ointressant. Charmigt är ändå filmens stil som är 100 procentigt inspirerat av serietidningar och gammaldags skräck. Michael Dougherty, filmens skapare, har gjort ett bra jobb med att visualisera sitt eget skitmanus och ett gott råd är därför att fortsätta filma men sluta skriva.


Om ni gillar Trick 'r' Treat bör ni även se:
Nightmares & Dreamscapes: From The Stories Of Stephen King (2006)

/Emil A

Betyg: 6,8

...som tur är överlever Funny People till slutet...



George Simmons (Adam Sandler) är en framgångsrik komiker som har allt. Ira Wright jobbar på en livsmedelsbutik men står på kvällarna och svettas på Stand Up-scener i försök om att framhäva skratt och uppskattning från publiken… detta utan större framgång. Plötsligt en kväll befinner sig både Wright och Simmons sig på samma krogshow. Utan att Wright gjort något vidare imponerat intryck för Simmons med sina humoregenskaper under kvällen, så får i alla fall Wright ett telefonsamtal dagen efter från Simmons där han blir erbjuden ett jobb som Simmons personliga assistent. Wright inser dock ganska tidigt att Simmons har blivit dödsförklarad hos läkaren och kommer inom de närmaste månaderna att avliva. Samtidigt som Simmons genomgår sin ”avskedsprocess” i livet står Wright vid hans sida och försöker hålla humöret uppe och lära sig av Simmons karriärerfarenheter.

Judd Apatow har under 2000-talet haft ett finger i nästa alla stora komedisuccéer. Från att ha varit producent till filmer som Anchorman: The Legend Of Ron Burgundy och Superbad, till att ha regisserat filmerna The 40 Year Old Virgin och Knocked Up. I november 2009 hade Apatows senaste komedifilm premiär i Sverige, Funny People. En film som enligt Apatow själv beskriver som hans mest personliga verk hittills. Funny People ställer frågor kring ämnen så som identitetskris, relationsproblem och sista-minuten-ångest.

Då Simmons karaktär speglar Adam Sandlers eget liv och framgång inom komedibranschen blir filmen desto mer intressant och trovärdig med dess tema. Endast några fåtal minuter in i filmen får Simmons reda på att han har en obotligsjukdom som kommer att avsluta hans liv inom loppet av ett år. Därefter driver Simmons igenom sin vardag med ett nytt perspektiv. Han tittar tillbaka på sitt liv med hjälp av filmer och fotografier. Han möter upp gamla kompisar och förglömd kärlek utan att nämna sin sjukdom. När han gör ett uselt stand-up-uppträdande träffar han Wright som ”back stabbar” Simmons med humoristiska trakasserier. Trots att Simmons inte verkar tycka om Wright något särskilt kontaktar Simmons Wright och erbjuder Wright att utföra allt jobb åt honom de närmaste månaderna. En klassisk Yoda&Skywalker-relation.

Funny People fortlöper med att Simmons och Wright träffar kändisar och leker runt i rikemansvärldens godisbutik, dock med en mer allvarligare ton än den vi ser i lattjo lajbans tv-showen Entourage. Jag ska passa på att erkänna att jag aldrig riktigt varit ett fan av Adam Sandlers skådespelarinsatser och jag har heller aldrig förstått mig på hur han lyckats bli så berömd på det han gör. Han har gjort hyfsat bra insatser i filmer som Punch-Drunk Love och Reign Over Me men aldrig imponera mig, tills nu. Karaktären George Simmons passar Adam Sandler som en smäck. Möjligtvis inte så konstigt när Apatow är vän till Sandler och skrivit rollen som Simmons speciellt för just Sandler.

Det tar dock Apatow hela 146 minuter att framföra budskapet om att livet är alldeles för kort för att slösa bort, samt att man aldrig uppskattar det man har förrän det är utom räckhåll. Detta kan anses onödigt, men som tur är överlever Funny People till slutet och jag är nöjd, varken mer eller mindre. En BAOTA! –bonus till filmen är soundtracket som innehåller låtar av musiker som t.ex. : Wilco, Paul McCartney, John Lennon och Robert Plant.



/Emil A

Betyg: 3/10

"... SPARTA!..."

Jag gillade inte Zack Snyders 300 när jag såg den på bio. Jag tyckte hela manuset var bedrövligt, karaktärerna fullkomligt ensidiga (SPARTA!) och ärligt talat så kändes det mest som en snygg hårdrocks musikvideo. Men det var lite det som var poängen. Filmen var trots allt baserad på en serietidning och jag kan gissa att den säkert var väldigt trogen sin orginalberättelse. För vad den försökte vara så var 300 faktiskt ganska bra. Sen att jag inte gillade den ändå är en annan sak. Nu till Spartacus: Blood and Sand.  Serien handlar om Spartacus, en krigare som blir till slav och separeras från sin älskade Sura för att kämpa för sitt liv som gladiator. På vägen dit hinner han med en hel del brutalt dödande och generösa mängder sex, vilket inte helt oväntat är seriens två ”selling points”. Anledningen att jag var tvungen att ta upp 300 är denna: om du gillade 300 så finns det stor risk att du kommer gilla Spartacus: Blood and Sand.

Spartacus: Blood and Sand stjäl nämnligen allt det som gjorde 300 visuellt orginell och kör ner det i halsen på en tills man nästan kräks på det. Den mörkt gyllene bildtonen, datoranimerade kulisser, halvnakna män och framförallt: SLOWMOTION BLOD. Var enda gång någon träffas av ett vapen i S:BS (ja det händer ofta) så får vi en kort slowmotion vy av absurda mängder blod som sprutar åt alla håll. Den här effekten användes ganska bra i 300 och var cool utan att bli tjatig. I S:BS gör den mig tokig redan efter dem första 20 minuterna.  Det jag har störst problem med i S:BS är dock manuset.  Här är ett litet exempel på en scen mellan Spartacus och hans fru Sura.

Sp: I woke expecting my wife beside me.

Su: She rose early to pray........(brutal konstpaus).................. that her husband would stay with her.

Sp: I thought we were in agreement.

Su: We were.

Sp: Were?

Su: The gods came to me last night............(konstpaus igen)...................... in my sleep.

Sp: What did they show you?

Su: My husband on his knees........(konstpaus nr 3 Arghh sluta!)................ bowing before a great red serpent, the life draining from his veins.

Herre jävlar. Ska man uppskatta att lyssna på dialog som denna måste man verkligen lämna stora delar av sin hjärna avstängd. Jag kan nästan förlåta det extremt träiga skådespeleriet för ärligt talat har jag svårt att se någon skådespelare som kan leverera repliker som ovanstånde på ett trovärdigt sätt. Klichéerna haglar i varje scen. Alla män pratar i ett mörkt grymtande tonläge och går runt med bar överkropp i snöyran. Kvinnan blir som vanligt överfallen av vildar mitt i hushållssyslorna när mannen är borta och repliken ”det är bara en skråma” leder som vanligt till sex. Det hela känns som en greatest hits film där man har filmat om sina favoritscener från tidigare historiska krigsfilmer (Braveheart, Gladiator, 300 mm.)  och sedan klippt ihop allt till ett tv-serie avsnitt.

Uppenbarligen så är det här inte en serien man kollar på för att få en gripande story. Hypen bakom S:BS är uppbyggd av tre saker. Våldsamma stridsscener, vågade sexscener och Sam Raimi. För dem som inte vet vem Sam Raimi är så är han skaparen av den kultförklarade Evil Dead- triologin. Raimi agerar här som producent och är en av skaparna av serien. Personligen märker jag inga Raimi-aktiga kameratrix eller influenser i S:BS så jag antar att han mest har stått för det finansiella och inte varit direkt involverad i projektet.

Sexscenerna och nakenheten hanteras ungefär lika smakfullt som en koskit rätt i ansiktet. Det vill säga det används ganska mycket till överdrift och känns ibland väldigt påtvingat. Ett exempel är en scen i någon adelsmans hem när Spartacus är på väg att bli dömd till döden. Det som stör mig i den här scenen är faktiskt inte att alla tjänare går runt nakna och har nån slags orgie eller nått. Nej det som får mig att verkligen skaka på huvudet är dem små bassängerna fyllda med röd vätska i vilka fyra helt nakna kvinnor krälar runt i. Va?! Är dem prydnad, levande statyer eller bara skitfulla? Hela scenen är bara helt absurd. Det enda som kan rädda den här tv serien från att vara ett totalt fiasko är actionscenerna. Personligen fann jag dem oengagerande och löjliga men om man verkligen gillar 300 så finns det många testosteron pumpande svärdsslagsmål att gotta sig i. Själv så tittar jag hellre på Gladiator för hundraelfte gången än att jag plågar mig igenom ännu ett avsnitt av denna skräpserie.

Gillar du Spartacus: Blood and Sand bör du även se:

nästa avsnitt?

Jag har gjort ett ärligt försök i att se de bästa filmerna från 2000-talet och undvika att förpesta min tillvaro med usla filmer.  Dock slinker det ibland in en och annan dålig rulle i filmtittandet och man har heller inte tid att se alla hyllade filmer som har premiär under tio års period, jag har trots allt ett liv utanför soffan… tro det eller ej. Hur som helst har jag nu, i och med att vi klivit in i ett nytt decennium, tagit mig friheten att kopiera WTF;s musikrecensent Westers idé om att göra en topplista över de bästa av det bästa från de första 10 åren ur 2000-talet. Detta betyder att jag mycket, mycket, MYCKET STARKT rekommenderar dessa klockrena filmer till er läsare. Lita på mig, I AM THE LAW!!

10:or

Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004)           

Min absoluta favoritfilm någonsin. Med den perfekta kombinationen av Charlie Kaufman vid författarbordet och Michael Gondry sittandes på registolen kläcks det barnsligt kreativa innehållet och det vackra berättandet om hjärnans gränser och hjärtats oändlighet. Det blir en ”hjärta VS. hjärna” -match med flertalet filmiska dimensioner. Från och med denna film har jag slaviskt följt Michael Gondry och Charlie Kaufmans verk utan att bli besviken en enda gång.

500 Days Of Summer (2009)       

Jag hade stora förväntningar på denna film och jag blev inte besviken efter att jag sett den. Kille möter tjej –tema med mixad tidslinje. Snygg och felfri film som fokuserar på kärleken och alla dess faser, från nyförälskad till feting dissad. Just det, killen blir dumpad och det är ingen spoiler… filmen tar fart på samma ställe där den sedan slutar. Bra unga skådisar gör ett klockrent arbete som filmens ”kärlekspar”, Joseph Gordon-Levitt och Zooey ”blue eyes” Deschanel.

Överdrivet Bra Soundtrack

Garden State (2004)       

Ytterligare en kärlekshistoria. Scrubs stjärnan Zach Braffs regidebut om en emotionellt tom man, Andrew Largeman, (spelad av Zach Braff själv) som åker tillbaka till sin hemstad för att medverka på sin mors begravning. För Largeman blir det ett återseende av gamla klasskamrater och konstiga typer samt ett möte med en underlig och vacker The Shins-fan spelad av Natalie Portman. Ruggigt bra soundtrack som innehåller låtar av bl.a. Simon and Garfunkel, Coldplay, The Shins, Iron & Wine, Thievery Corporation, m.m.

Elaka Kids

Mean Creek (2004)      

Höj på ögonbrynen och tillåt dig häpnas av den vackra naturen och enkelheten som du finner i den underskattade filmen Mean Creek som handlar om ett gäng ungar som planerar att hämnas på skolans mobbare. Regissören Jacob Aaron Estes är relativt okänd för många men visst väntar vi på att se vad han ska skaka fram härnäst efter att ha sett hans mästerverk till debut.

Dokumentär

Sicko (2007)       

Och jag som trodde att Michael Moore skulle tracka på president Bush i ytterligare en film och så kommer istället en ärligt utsträckande hand strävandes för gemenskap och förståelse… och självklart en del sparkar i röven på den dåvarande amerikanska presidenten. Du kommer att bli alldeles rosenrasande men samtidigt varm om hjärtat efter att ha sett denna finfina dokumentär om USA:s ruttna sjukvårdssystem.

Based On A True Story

United 93 (2006)      

Alla har vi hört talas om terrorattacken som drabbade USA den 11 september 2001. Fyra plan blev kapade och användes av kaparna som flygande bomber mot diverse kända samt viktiga amerikanska byggnader. Ett av dessa plan nådde däremot inte sitt huvudmål pga. att besättningen överföll kaparna och satte stopp för deras huvuduppgift. Dock störtade planet i alla fall och alla i besättningen avled. Aldrig har jag tidigare varit med om att en biosalong varit knäpptyst under eftertexterna. Trots att filmen endast innehåller minimum action och lyckligtvis ingen politisk vinkling sitter man på helspänn från start till slut. Paul Greengrass är ett geni som inte behöver använda sig av specialeffekter för att fånga tittarnas uppmärksamhet. Uppriktighet och full kontroll är Pauls medel. Förmodligen något av det mest känslomässigt starkaste innehåll jag sett på en bioduk någonsin

STORfilm

Lord Of The Rings: The Fellowship Of The Ring (2001)       

2000-talets största blockbuster som vi alla har sett, vare sig vi vill det eller ej. Ingen undkommer mastodont trilogin om den lille hobbiten och hans långa vandring. Den första filmen var den bästa…

Udda

Wristcutters: A Love Story (2006)       

En film som tar plats i ett alternativt ”efter döden”-ställe anpassat endast för människor som tagit livet av sig. I detta dystra ställe hamnar Zia (Patrick Fugit) i, och han beskriver det som det perfekta helvetet för livströtta människor; allt är detsamma som i den tidigare världen… fast tråkigare. Wristcutters har en feeling som skiljer sig från resten. Med sin svarta humor, sitt östeuropiska soundtrack och indie skådespelare blir detta en positiv överraskning för tittaren som inte kommer ha en blekfet chans att förutspå filmens gång och riktlinjer.

Animerat

Coraline (2009)        

1993 berövades animationsregissören Henry Selick från berömmet av Tim Burton för A Nightmare Before Christmas. Henry Selick fick nu återigen chansen att lysa som en stjärna när han nyligen skapade den underbart färggranna 3D-upplevelsen Coraline som handlar om en liten flickas upptäckt av en tvärtomvärld där hennes föräldrar bryr sig om henne och ger henne all den uppmärksamhet hon förtjänar. En vuxen barnsaga som är lika vacker som den är spännande.

Sen To Chihiro No Kamikakushi (2001)            

Också känd som Spirited Away. Ett magiskt äventyr som likt Coraline handlar om en liten flickas upptäcktsfärd i en ny värld med lustiga djur och människor. Denna flummiga värld har självklart uppstått från ingen mindre än den japanska regissören Hayao Miyazakis vilda fantasi. Njut av den mjuka atmosfären i filmen och flyg iväg in till en ny värld.

Svenskt

Farväl Falkenberg (2006)            

Kanske inte fungerar som en stor biofilm men Farväl Falkenberg är vacker samt sorligt berättad om unga vuxnas ständiga nostalgifilosofering som gör dem omöjliga till att acceptera tidens gång och vuxenlivets uppgifter. Varför kan inte tiden bara stå still och bevara oss i forna lyckliga dar som bekymmerslös lillpalt?

Låt Den Rätta Komma In (2008)            

Efter att denna läskigt snygga svenska film hade premiär världen över blev Tomas Alfredson kung över modern svenskfilm. Alla vill ha en bit av Sveriges skräckmästare, så väl innanför landet som utanför. Med ett långsamt stämningsfullt foto och ett kyligt klimat lyckades Tomas göra ett fotavtryck i filmhistorien med denna vampyrfilm om en 200 år gammal 12 åring och en mobbad kille vid namn Oskar. Tycker ni att filmen är rå? Då har ni inte läst boken.

Asiatiskt

Old Boy (2003)          

Hämnd drama á la Sydkorea. En man blir instängd i ett rum i flera år utan att veta varför. När han sedan blir släppt fri börjar han att dela ut rejäla mängder stryk till alla inblandade i hans kidnappning. Old Boy är rå och vulgär på ett sätt som amerikanska filmer aldrig lyckats filmsätta på samma sätt.

Franskt

Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain (2001)              

Jean-Pierre Jeunet har sin egna lilla underbara stil, och Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain (även känd som Amelie From Montmatre) är hans stora genombrotts film. Det är gulligt och söt och man vill ta en tripp till Frankrike efter att ha upplevt denna prima filmupplevelse.

Komedi

Superbad (2007)                         

Visst har det kommit ut många roliga filmer (Waiting…, Little Miss Sunshine, Shaun Of The Dead) under detta decennium men roligast och mest trovärdigaste komedin bör dock vara Superbad av Greg Mottola. Jag vet att ni just nu är många läsare som inte håller med mig om detta men jag tycker faktiskt att Superbad har den mest trovärdigaste relationskemin vänner emellan i en film, någonsin. Språket kan tyckas vara en aning grovt men ärligt talat är det faktiskt inte så ovanligt om man tänker efter. Vad som möjligtvis är utflippat är däremot filmens två poliser, spelade av Seth Rogen och Bill Hader. Nej, jag håller fast vid min åsikt om att Superbad är 00-talets bästa komedi med en handling som fokuserar på två/tre vänners jakt efter att gå på fester, kröka, träffa tjejer och att bli accepterade. Filmen är perfekt ihop klippt och den röda tråden löper klassiskt och tillförlitligt genom hela filmen.

Tack för att ni tog er tid att läsa min lista över 00-talets absolut bästa filmer,
Tack Och Gott Nytt År Kära Läsare,
Emil A