whytheface

Här kommer en lista med 15 YouTube klipp från mina favorit TV-ögonblick från de senaste åren. Jag har försökt att hålla det relativt spoiler-fritt så läsare kan se på klippen få lite tips på bra TV-serier.  

1.       The Wire – The King stay the King

Bara tidernas bästa kriminalserie The Wire skulle kunna lyckas med bedriften att förklara kapitalismen i USA, droghandelns hierarki och spelreglerna för schack i en och samma scen. Genialiskt skrivet.

2.       Freaks and Geeks – Dodgeball

Paul Fieg och Judd Apatow gjorde den bästa tolkningen av highschool–tiden någonsin i den kortlivade tv-serien Freaks and Geeks. I det här klippet är det nördarna i serien som får en lärdom i förundmjukelse under gympapasset.

3.       Arrested Development – Pop secret

Karaktärerna i Arrested Development är så vansinnigt roliga att det inte går att välja en favorit. Ännu svårare är det att välja en favoritscen eftersom i princip varje avsnitt är fulla av hejdlöst roliga scener. Det här är inte det bästa klippet från Arrested Development men det är ett klipp som visar hur manusförfattarna ofta leker med orden till galet roliga resultat.

4.       Breaking Bad – Badkar

Breaking Bad har en underbar balans mellan rått socialrealistiskt drama och nattsvart humor. Den här scenen visar hur illa det kan gå när oerfarna kriminella ska försöka göra sig av med ett lik. Känsliga tittare varnas.

5.       The Sopranos – Tony muckar gräl

Fantastisk scen från Sopranos. När maffiabossen Tony Sopranos inser att hans roll som alfahane är hotad efter att han varit på sjukhuset för länge så tvingas han göra något drastiskt. Lägg märke till hur han med blicken avgör vilken som är starkast och är den som han måste vinna imot.

6.       Spaced – Pistolfajt

7.       Firefly – The Negotiator

En sci-fi västern serie som var kanske den bästa tv-serien FOX någonsin haft och som bara gavs 14 avsnitt innan den lades ner. Här är ett litet klipp som visar en uns av det som gjorde den här serien till en modern kult-klassiker.

8.       Battlestar Galactica – Början av miniserien

Jag var tvungen att få med Battlestar men oturligt nog så finns det knappt några klipp från serien på YouTube, dessutom är nästan varje avsnitt efter säsong ett proppfulla av spoilers. Det här är klipp från början av den tre timmar långa miniserien som sparkade igång Battlestar Galactica. En liten introduktion till en fantastisk rymd-epos.

9.       Chernobyl: Life in the Dead Zone - Slutet

Det här klippet är från en dokumentär som jag av en händelse lyckades se på Animal Planet en vardag kväll. Kanske är jag bara svag för kattungar men hjärtat brister nästan i slutet när kattmamman som vuxit upp i Tjernobyls radioaktiva ingenmansland vandrar ut ur området och bestämmer sig för att bli huskatt hos människor igen. Blödigt och tvivelaktigt? Ja kanske men det bryr jag mig inte i.

10.   Family Guy – Bullfrog

Det här är ett exempel på den sortens humor som Family Guy är ganska unik för. Peter ger Chris en groda i present men strular till det gång på gång. Upprepande, simpelt och absurt roligt.

11.   Rome – 13!

En anledning till att jag ogillade Spartacus: Blood and Sand så mycket var att jag sett tv-serien Rome. Rome är en sjuhelvete mycket bättre serie om romarriket än Spartacus och i det här klippet så får vi se en sjuhelvete mycket bättre stridsscen än all fjantig splatter-action Spartacus hade att bjuda på. Känsliga tittare varnas.

12.   Upp till Kamp – Erik möter Tommy

En enkel men väldigt bra scen från sveriges bästa tv-serie Upp till Kamp. Arbetargrabben Tommy möter överklass killen Erik i en scen innehållande en haschbit och Bob Dylan’s ”The Girl From The North Country”.

13.   The Wire – Snoop är ute och shoppar

Ännu en scen från The Wire. Här introduceras Snoop, troligtvis den mest kallsinta massmördaren på TV någonsin. Vad hon ska med en spikpistol till, det låter jag vara osagt.

14.   Deadwood – Cocksucker!

Ian McShane är fantastisk i rollen som den konstant svärande horhusägaren Al Swearengen. I den här scenen försöker han tala med kinesen Mr. Wu med hjälp av gester, teckningar och en hel del svordomar.

15.   Mad Men – Gräsklipparen

Livet på reklamfirman Sterling Cooper får en minst sagt oväntad vändning i den här scenen. Reaktionerna i kontorslandskapet av den ”lilla olyckan” är oslagbara.

/ Johan Wester

Om endast några få timmar är det dags för den klassiska Oscarsgalan som vi alla känner till (eller hur?). Hur som helst har jag tagit mig tiden att plöja igenom de flesta av årets nominerade filmer inom de viktigaste kategorierna…

…Och de viktigaste kategorierna är följande: ”bästa film”, ”bästa regi”, ”bästa kvinnliga huvudroll”, ”bästa manliga huvudroll”, ”bästa kvinnliga biroll”, ”bästa manliga biroll”, ”bästa animerade film”, ”bästa originalmanus”, ”bästa adapterade manus”, ”bästa foto”. ”Bästa utländska film” har jag däremot inte hunnit kolla igenom.

Eftersom jag har en otroligt bra koll på filmerna som är nominerade tänkte jag därför ge er läsare en inblick i hur Oscarsgalan 2010 kommer att avslutas i mina tankar. Jag slänger in några kommentarer över vad jag tycker om filmerna och tillsammans med en lista över vilka filmer som (jag tycker) bör få en naken guldgubbe med svärd. Filmerna graderas från 1 och högre. De filmer som ges en 1:a är de filmer som jag tycker ska vinna respektive kategorier.

X) = Har ej sett

Bästa Film

1)      A Serious Man – Skapad av Coen-bröderna. Nej, jag är inget vidare fan av Coens tidigare verk så denna film var en rejäl överraskning! Med klockrent kameraarbete, klippning och en säregen story är A Simple Man Oscarsgalans bästa film. A Simple Man lunkar fram i lugn takt men håller intresset uppe hos tittaren med hjälp av keffa intriger mellan huvudkaraktären och andra nissar. Om det är kändisfejjor du går igång på som filmtittare är denna film inget bra val då skådislistans största namn är Michael Stuhlbarg, Fred Melamed och Spin City-tönten Richard Kind.

2)      The Hurt Locker – Jämsides med Avatar har The Hurt Locker fått flest Oscarsnomineringar i år (9 stycken). Aktuellt tema och superbt skådespeleri i filmen som handlar om en amerikansk armébombgrupp i Irak.

3)      District 9 – Nobodyregissören Niell Blomkamps debutfilm om utomjordingar som blivit strandsatta i Johannesburg, Sydafrika. Schyst sci-fi!

4)      Precious – Tunga grejer… men inte värre än Requiem for a Dream

5)      An Education – Längesedan jag såg Peter Sarsgaard men här är han i alla fall och förför småflickor i ett 1960-tals London.

6)      Up In The Air – George Clooney flyger världen runt och är duktig på att säga upp folk från sina jobb. Kanske inte Jason Reitmans bästa, jag föredrar hellre Thank You For Smoking och Juno.

7)      Up – Pixars senaste är liksom deras tidigare 2000-tals hits; färgsprakande magiska.

8)      Inglorious Basterds – Quentin Tarantino kan man lita på, eller?

9)      Avatar – Här har man köstat på ser jag… men ack så själlöst.

10)   The Blind Side – Vad i helvet gör den här filmen i Oscarskategorin bästa film eller vad har skiten att göra på galan överhuvudtaget?!?! Förmodligen det sämsta piss som någonsin existerat på Oscars någonsin! PS. Lill-killen i filmen (Jae Head) är dessutom ultra-dryg.

 
Bästa Regi

 1)      Kathryn Bigelow – The Hurt Locker

2)      Quentin Tarantino – Inglorious Basterds

3)      Lee Daniels – Precious

4)      James Cameron – Avatar

5)      Jason Reitman – Up In The Air

 
Bästa Kvinnliga Huvudroll

 1)      Gabourey Sidibe – Precious

2)      Carey Mulligan – An Education

3)      Meryl Streep – Julie & Julia

4)      Sandra Bullock – The Blind Side

x) Helen Mirren – The Last Station

 
Bästa Manliga Huvudroll

 1)      Jeremy Renner – The Hurt Locker

2)      George Clooney – Up In The Air

3)      Morgan Freeman – Invictus

4)      Jeff Bridges – Crazy Heart

x) Colin Firth – A Single Man

 
Bästa Kvinnliga Biroll

 1)      Mo’nique – Precious

2)      Vera Farmiga – Up In The Air

3)      Maggie Gyllenhaal – Crazy Heart

4)      Anna Kendrick – Up In The Air

x) Penélope Cruz – Nine

 
Bästa Manliga Biroll

 1)      Christoph Waltz – Inglorious Basterds

2)      Woody Harrelson – The Messenger

3)      Matt Damon – Invictus

x) Stanley Tucci – The Lovely Bones

x) Christopher Plummer – The Last Station

 
Bästa Original Manus

 1)      A Serious Man

2)      The Messenger

3)      The Hurt Locker

4)      Inglorious Basterds

5)      Up

 
Bästa Adapterade Manus

 1)      Up in The Air

2)      District 9

3)      Precious

4)      In The Loop

5)      An Education

 
Bästa Foto

 1)      Das Weisse Band –Eine Deutsche Kindergeschichte

2)      Avatar

3)      The Hurt Locker

4)      Inglorious Basterds

x) Harry Potter And The Half-Blood Prince

 
Bästa Visuella Effekter

 1)      Avatar

2)      District 9

x) Star Trek

 
Bästa Animerade Film

 1)      Coraline

2)      Fantastic Mr. Fox

3)      Up

4)      The Secret of Kells

5)      The Princess And The Frog


Så ska det se ut!

Tack o Hej,
Emil A

Betyg: 8.4

“…Zerovilles mål är att facinera och detta lyckas Erickson göra med bravur”

- Kapitel 3.

There in Philippe's, a hippie nods at Vikar's head and says, "Dig it, man. My favorite movie."

Vikar nods. "I believe it's a very good movie."

"Love that scene at the end, man. There at the Planetarium."

Vikar stands and in one motion brings the food tray flying up, roast beef and au jus spraying the restaurant—

—and brings the tray crashing down on the blasphemer across the table from him. He manages to catch the napkin floating down like a parachute, in time to wipe his mouth.

Oh, mother, he thinks. "A Place in the Sun, George Stevens," he says to the fallen man, pointing at his own head, "NOT Rebel Without a Cause," and strides out.

Från dekorarbetare till filmredigör till regissör tar Hollywood Vikar på en resa i tid och rum. Från Hollywood till New York till Cannes. I över tio år utforskar han Hollywoods myter i jakt på en förklaring av den dröm han har varje kväll. En dröm ur en film som inte finns men som alltid funnits, gömd i var enda film som någonsin har skapats. Ericksons bok gottar sig verkligen i Hollywoods myter, sanna eller falska spelar ingen roll, Zerovilles mål är att facinera och detta lyckas Erickson göra med bravur. Bara en sådan sak som att Vikar ger sig ut på jakt efter den förlorade filmen “La Passion de Jeanne d’Arc” (anledningen till att jag köpte Zeroville) eller att han kidnappas i Spanien för att regissera propaganda film är fantastiskt spännande att läsa om. Trots att jag inte är jätte insatt i filmhistoria så var det riktigt roligt att hålla utkik efter de små obskyra filmreferenserna som skickligt smygs in i berättelsen. Det krävs inte att man vet vem D.W. Griffith är eller att man sett en Godard film (wikipedia kan vara bra) men det förhöjer definitivt berättelsen.

Boken är uppdelad i korta kapitel (eller scener kanske man kan säga) från 1 till 177 och från 177 tillbaka till 0. Dialogen är väldigt underhållande med en stor mängd svart humor och genuint inressanta karaktärer. Zeroville berättas i princip alltid ur Vikars synvinkel, det vi läser är det han ser eller tänker. Om Vikar är okunnande inför något (t.ex. vem Robert De Niro är) så förblir även läsaren det, såvida vi inte får några ledtrådar i berättelsen som gör att vi kan gissa. Det är en mycket intressant berättelseform just p.g.a. att Vikar rent mentalt inte är som alla andra. Hans psyke och sociala kunskaper (eller brist där av) influerar hur man som läsare uppfattar bokens miljöer och karaktärer på ofta absurda eller rent av komiska sätt. Ett exempel på detta är när Vikar ser filmen "The Exorcist" och medan människor runt omkring honom är skräckslagna och kräks i biografen så sitter Vikar och skrattar hejdlöst åt filmen. Med den enda förklaringen: “I don’t understand comedies” blir han utkastad ur biografen.

Zeroville rör sig ganska fritt mellan dröm och verklighet, med surrealistiska inblickar i Vikars skruvade hjärna. Det är inte utflippat bortom all förståelse men det krävs nog ett öppet sinne för mystik och för att man till fullo ska kunna uppskatta boken, speciellt det spektakulära slutet. Det är inte en lång bok och slutet kan kännas lite abrupt men överlag gillade jag Zeroville väldigt mycket. Så mycket att min främsta kritik möjligt är att boken tog slut när jag gärna läst 100 sidor till. Varmt rekommenderad speciellt för filmintresserade.

TIPS: På New York Times hemsida så kan man läsa början av boken.

http://www.nytimes.com/2007/12/02/books/chapters/1st-chapter-zeroville.html

För ett par veckor sedan hade jag turen att få delta på en vinprovning. Vi var ett gäng som skulle analysera och testa röda viner framställda ur den välkända vindruvan Pinot Noir. Pinot Noir är en blå druva som hänger och dinglar i klasar runt om i världen, men framförallt förknippas Pinot Noir-druvan med den franska regionen Bourgogne där man säger sig producera världens bästa vin, Romanée-Conti, på just Pinot Noir. Dock ska det vara ytterst knepigt att hantera Pinot Noir för att framställa ett riktigt klockrent rött vin av bästa kvalitet. Lustig sidofakta: den lågmälda Oscarsvinnande filmen Sideways (regi; Alexander Payne) ökade försäljningen av Pinot Noir-viner efter sin premiär på biograferna runt om i världen. Detta pga. att karaktären Miles (spelad av den tragikomiska skådisen Paul Giamatti) överöser lovord till Pinot Noir-viner då och då under filmens gång. Däremot trackar han ned på Merlot-vin och tvärtemot Pinot Noir’s framgång sjönk försäljningen av Merlot-viner.

Under själva vinprovningen stod framför oss sju vinglas fyllda till hälften med rött Pinot Noir-vin. Vinerna hade inte namngivits utan det var upp till oss i grupp lista ut vad alla sju viner hette. Självklart hade jag inte en blekfet aning om vad vinerna som jag smuttade på hade för etikettsnamn men lyckligtvis var resten av gruppen experter inom området. Trots att jag inte visste vilket namn det jag drack hade kunde jag däremot skilja på vad som smakade gott och mindre gott. De personliga favoriterna blev vin nummer 1 och vin nummer 7. Vad de heter och varför jag tycker att man ska knalla ned på närmaste systembolag och köpa en flaska ska jag nu ta och berätta för er.

Oveja Negra (2008)

Betyg: 7,2/10

...som att sticka näsan rätt ned i ett jordgubbsland...

Land: Chile
Alkoholhalt: 14 %



Oveja Negra har en ljusröd färg, liksom många andra Pinot Noir–viner. Jag följer anvisningarna till hur en proper vinprovning går till; tar vinglaset som står längst till vänster om de sju vinglasen, sätter vinet i rörelse genom att skaka försiktigt på glaset som fortfarande står med botten mot bordets yta, lyfter glaset och luktar på vinet genom näsan. Som att sticka näsan rätt ned i ett jordgubbsland kan vinets lukt definieras som minst sagt bärig med tydliga toner av jordgubbar. Inte illa tänker jag och hoppas på att smaken fortsätter på samma spår som lukten. Vinglaset nuddar mina läppar och jag låter det jordgubbsdoftande vinet fylla min mun. Det är ingen tvekan om saken, Oveja Negra är en alko-sprängd jordgubbe med fyllig smak som vägrar att lämna smaklökarna även efter att vinet lämnat munnen och sorligt nog spottats ut i en närliggande kaffekopp. Det är absolut inte så att jag självmant väljer att spotta ut vinet utan jag följer endast vinprovningsreglerna, jag hade inte haft något emot att låta detta jordgubbssmakande vin rinna ned i strupen.

Det här trevliga vinet härstammar från Maule, Chile, och passar enligt Systembolaget särskilt bra till fågel- och även fläskkött. Med ett schyst pris på 79kr flaskan (750ml) är Oveja Negra mycket prisvärt och finns sedan den 1 februari i Systembolagets tillfälliga sortiment denna vår.

Pommard (2007)

Betyg: 8,8/10

...överdjävulskt underbart...

Land: Frankrike
Alkoholhalt: 13 %



När jag slutligen nådde det sjunde och sista vinet var det inget av de tidigare sex som imponerat på mig så pass mycket som nummer sju skulle komma att göra. I samma stund som jag doppar näsan i vinet dyker det upp bilder från varma sommardagar i mitt huvud. Om jag blundar kan jag plötsligt befinna mig i ett svenskt sommarparadis, där grönt gräs ligger utspritt som en mjuk matta under bara fötter och ljumma vindar från närliggande sjöar smeker ens kind likt en vacker kvinnas ömma hand samtidigt som den varma solens sista strålar studsar mot en norrländsk spegelblank sjö. Jag är fan Ernst Kirchsteiger! I alla fall i närheten av detta hääärliga vin, för när jag sedan låter det mjuka och bäriga vinet fylla min mun fortsätter sommarbilderna dansa runt i mitt huvud. Yesbox, här har vi ett vin som heter duga, jojo!!

Pommard, som är från just området Pommard i Frankrike, har en bärig smak av bland annat hallon och körsbär. Den finns att hitta på Systembolaget under artikelnummer 2240-01 men tyvärr är priset i det saftigaste lagret, 249kr (750ml). Fast om det är till någon tröst är vinet trots allt överdjävulskt underbart.

 / Emil A

Betyg: 0.2

Jag hatar, hatar, hatar den här låten. Hatar den. När jag hör den på radio känner jag en gnagande ilska. En ilska främst mot Sveriges radio som har besmutsat sig själv med att spela detta dåliga skämt hela fyra gånger (så vitt jag vet). Självklart var jag tvungen att ta reda på vem som ligger bakom denna pung-spark av en låt. På Wikipedia läser jag att Rise Against är ett amerikanskt "punkband" som stödjer djurrättsorganisationer, är veganer och skriver "protestmusik". Eller som Eric Cartman skulle säga: "goddamn hippies!". För är det något som Rise Against vill förmedla över allt annat så är det att dem är radikala. Hardcore. Vem vet dem kanske t.om. röstar liberalt. Deras försök på akustisk protestlåt à la Bob Dylans "Masters of War" (jag mår illa av att ens nämna detta mästerverk i samma text) är kanske den sämsta låten jag någonsin hört. Texten i "Hero of War"är svindlande, förstummande, episkt - dålig. Se själva, här kommer hela skiten:

He said, “Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you’ll even get paid.”
I said, “That sounds pretty good.”

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s  flag that I love
And a flag that I trust

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s  flag that I love
And a flag that I trust

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

The shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it’s a flag that I love
It’s the only flag I trust



En ganska slående parodi av protestmusik. Usel melodi, fruktansvärd sångröst (sjunga högt är inte samma sak som att sjunga bra) och ett totalt vakum av såväl känsla som politiskt budskap. Det kan inte bli mycket sämre. Rise Against får Black Eyed Peas texter att kännas djupa och tankvärda. Det blir ändå inte ett bottenbetyg för "Hero of War". Av den enda anldeningen att när man hämtat sig från pungsparken så kan man iaf få sig ett kort skratt åt texten. För sätter man inte kaffet i halsen i slutet på andra versen ("But then i joined in") så har man ingen humor, precis som Rise Against.

Betyg: 2.1

...definitionen av att ”kasta pengarna i sjön”...

 

”Det ser EXAKT ut som piss” kommenterar WTF – recensenten Wester efter att jag placerat en glasflaska Sol på vardagsrumsbordet hemma hos Dannyboii (se även; Dryck - Duvel). Längs det rektangulära träbordets ytterkanter brölar kvällens festsällskap som består av: Lillis, Runniiieeefotboll_89 aka. Rune, Wester, MickePicke, Dannyboii och jag, Emil. Jag kan inget annat än instämma med Westers uttalande angående Sol’s färg och struktur. När jag sedan tar denna väldigt ljusa öl, tömmer innehållet från flaska till glas, bildas en ytterst tunn och veklig skumbädd längs ölets yta som försvinner redan efter första slurk. Sol som redan från första anblicken fick kommentaren om liknelsen till urin fortsätter på denna bana genom att pissa på mina stackars smaklökar. Sol är mer smaklös och blaskigare än det kända svenska mineralvattnet Ramlösa. Vad jag plötsligt inser är att Sol är definitionen av att ”kasta pengarna i sjön”. Jag skulle lika väl kunna blanda Faluns vidriga kranvatten med Vanlig Vodka, squeeza ned en skvätt finstrimlade citronskal och gå apeshit med blasket i en SodaStream. Tillåt mig presentera: Sol!

Kvällen hos Dannyboii fortsätter även efter en dålig ölupplevelse. Vi spelar ölspel efter ölspel och antalet festmedlemmar ökar allt eftersom klockan tickar alldeles för fort framåt. Slutligen har vi alla hunnit torskat tillräckligt mycket för att ha övergått till bäbisklumpighetsstadiet. Det är vid detta skede vi alla reser oss för att påbörja färden ut mot krogen. Rune bläddrar igenom Dannyboiis iPod, MickePicke messar sin ”Juliet” som befinner sig över atlanten, Wester försvinner (ur min syn i alla fall), Kajsa och Malin (som dykt upp någon gång mellan öl-lekarna under kvällens gång) vill få oss alla att tillsammans skåla bort deras Baileys, Dannyboii tar en dusch och jag själv återförenas med en, vid detta tillfälle, uttömd flaska Sol. Jag inser att Sol faktiskt har en fördel; Sol har en snygg etikett som symboliserar sitt ursprung på ett gammaldags och trevligt sätt. Med en typiskt Sydamerikansk etikettsdesign får Sol äntligen en komplimang att vara stolt över. I och med detta kan därför Sol användas som dryck till män som inte gillar öl men samtidigt inte vill omanlighetsförklara sig själva på diverse fester med att pimpla likör likt professor Gonzo. Eftersom Sol inte har någon smak överhuvudtaget passar den därför perfekt för just denna typ av människor som dessutom får sluta fingrarna runt en snygg flaska öl.

Sol passar alltså allra bäst som utsmyckning på fest eller som törstsläckare efter gräsklippning en varm julidag i Ljusdal. Jag antar att Sol även passar utmärkt som öl för nybörjare, men den balanserar dock som sagt på gränsen mellan ljust öl och ljummet piss så förvänta dig inget speciellt. Jag förklarar härmed drycken Sol till världens tråkigaste öl. Grattis Cerveceria Moctezuma!


Gillar du Sol bör du även testa: Ramlösa

/Emil Arleroth

Betyg: -

”..En utmattande, gripande och oförglömlig film.”

Vissa filmer känner jag är för speciella för att betygsättas, recenseras eller jämföras med andra filmer från förr och nu. Dem ger upphov till en så pass djup känsla inombords, att förklara vad som är ”bra” med dem känns diffust, oärligt och framförallt otillräckligt. Jag har inte skrivkapaciteten att förklara varför filmer som Elephant, Fanny och Alexander, Spirited Away, Star Wars och Dancer in The Dark är så speciella för mig. Av den anledningen kan jag inte rättvist ge uttryck för vad som gör Le Passion de Jeanne d’Arc så facinerande för mig , eller ens hur jag kände när jag sett den. Tömd tror jag, som om alla starka känslor filmen frambringat passande nog slängts på bål och eldats upp i slutsekvenserna. Det var då inte den mest underhållande filmen jag sett och handlingsmässigt var den medvetet simplistiskt. Jag skulle faktiskt vilja säga att underhållnigsvärdet är noll. Precis som att det inte finns ett underhållnigsvärde i att se en dokumentär om t.ex. Andra Världskriget finns det heller inget i ”Le Passion”. Trots det så har jag nog aldrig blivit mer tagen av en film. Jag har sett filmen två gånger på fem dagar och läst många sidor text om dess skapelse. Min första filmrecension på Why The Face blir mindre av en recension och mer av ett försök att beskriva min upplevelse av Le Passion de Jeanne d’Arc. En utmattande, gripande och oförglömlig film.

Historien bakom filmen och dess egna nästan bibliska livsöde är en tragedi i sig själv. Le Passion de Jeanne d’Arc är en fransk stumfilm regisserad av den danske filmskaparen Carl Theodor Dreyer år 1928. Då filmen hade sin prämiär i Tyskland så förstördes Dreyers orginalnegativ i en brand (något som inte var sällsynt med den tidens filmrullar - se Inglorious Basterds). Förkrossad över förlusten av sitt mästerverk gjorde Dreyer flera försök att klippa ihop en ny version av filmen med hjälp av bortklippta och överblivna tagningar. När även denna version av ”Le Passion” förstördes i en brand gav Dreyer upp projektet, säkerligen i tron att övermänskliga krafter inte ville veta av filmens överlevnad. När Dreyer dog 1968 så trodde han att ”Le Passion de Jeanne d’Arc” förlorats för alltid. Nerklippta, censurerade och trasiga versioner av filmen har dykt upp under åren men aldrig varit i närheten av Dreyers orginalversion. Men likt en fågel fenix uppståndelse ur askan så hittades på 80-talet ett bortglömt orginalexemplar av filmen i ett norskt mentalsjukhus, där hade den legat och samlat damm i närmare ett halvt sekel. Det är den här versionen av Le Passion de Jeanne d’Arc som för ett par år sedan restaurerades, och det är denna version som jag nyligen sett.

Le Passion de Jeanne d’Arc handlar om rättegången mot den helgonförklarade 19 åriga fransyskan Jeanne ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d%27Arc ) som brändes på bål för kätteri år 1431. Filmens manus är till största del taget direkt ur 500 år gamla anteckningar från den verkliga rättegången, (lägg märke till sekreteraren som syns då och då i filmen) detta för att skapa en känsla av realism. Det finns inga sidospår i historien, inga heroiska stridsscener och inga försök att förklara Jeannes liv. När domarna utfrågar Joan om sina uppenbarelser från Gud så svarar hon kortfattat och kryptiskt vilket gör domarna vannsiniga. De som kyrkans män har en perfekt bild av vad Gud är och hur tron på honom fungerar. Jeanne är medvetet flyktig och ibland rent av sarkastisk i sina svar av den anledningen att tro och Gud för henne inte är vare sig enkelt eller ens beskrivbart. Fotot, speciellt i början av filmen avspeglar hur ogreppbart det är att leva sig in i Jeannes situation. Detta genom att gå imot traditionella filmvinkelregler. När Jeanne utfrågas så filmas samtalet med en mängd närbilder av karaktärernas ansikten, Dreyer klipper konversationen så att vi som åskådare får se den i väldigt osammanhängande vinklar (Se effekten av att bryta mot 180 graders regeln här vid 00:40 strecket http://www.youtube.com/watch?v=DLvIFRNbqOs ).

Det ger illusionen av att deras blikar inte möts och man som åskådare känner sig vilsen, precis som Jeanne. Till och med dekoren vrids och vänds på. Fönster, pelare och möbler ser ibland fel-proportionerliga och snea ut, detta för att reflektera en mental turbulens. Närbilderna, som är extremt många i filmen gör att vi förlorar vårt begrepp om miljön och gör att vi fokuserar innåt, i de känslor som visas i karaktärernas ansikten. Men endå så släpps vi aldrig in fullständigt i Jeannes tankar. Vi får inte lära känna hennes motiveringar, bara hennes rädsla, övertygelse, mod och mänsklighet. Jeannes övertygelse, hennes tro är orubblig och samtidigt fullkomligt oförklarbar. Dreyer glorifierar inte hennes hjältemodiga mål att rädda Frankrike utan styrkan av hennes själ. Det Maria Falconetti gör med sitt ansikte i rollen som Jeanne är minst sagt makalöst. Hon avspeglar hela sin karaktärs mentala tillstånd utan ord med bara ansiktet i hela filmen, varje scen. Hennes blick är fullkomligt trollbindande, även om man inte gillar “Le Passion” så har jag svårt att tro att någon kan glömma hennes ansikte som Jeanne när hon står inför döden. Det här är Falconettis första och sista filmroll. Hon flydde under Andra Världskriget till USA men lyckades aldrig komma in i landet. Hon dog i Buenos Aires, Chile endast 54 år gammal. Inte mycket är känt om hennes liv förutom att hon var en teaterskådespelerska i Paris och ironiskt nog innan “Le Passion” var känd för sina komediroller.

När jag såg filmen så slogs jag av hur mycket den påminde mig om en vacker porträttmålning. När man ser ett porträtt av t.ex. en konstnär som Da Vinci eller Rembrandt så är ansiktsuttrycken enormt viktiga för kunna bedömma målningens handling. Vi ser ansiktena och direkt så fyller vi uttrycket med egna tankar om vad personen känner och vad historien bakom målningen är (ex Mona Lisa). Detta tror jag är Dreyers tanke med närbilderna i “Le Passion”. Tack vare Falconettis skådespelarinsatts så är Jeannes ansikte en ärligare beskrivning av hennes inre än ett filmmanus någonsin kunnat ge. I slutändan så är filmens handling mer om själens seger över det kroppsliga än om rättegångens utgång. När Jeanne accepterar sitt öde i guds händer så får man en glimt av ett kors i fönstergluggen av hennes cell. Det är en symbolism bland många andra som kan ses flera gånger i filmen. Gömd eller tydligt visad så är den en symbol för guds närvaro. Det gör filmens sista bild magnifik i sitt tydliga bildspråk.

/ Johan Wester

Betyg: 8.2

Frightened Rabbit är ett band vars musik har funnits i mina tankar ett bra tag nu. Jag har lyssnat på ett fåtal av deras låtar i månader men inte riktigt kännt för att dyka in djupare i musiken. Inte för att låtarna var ointressanta på något sätt, det är bara det att jag tyckte jag var klar med den här sortens musik för ett tag. Men så bestämde jag mig för ge hela albumet The Midnight Organ en ärlig chans. Jag lyssnade igenom det från början till slut ett par gånger och gillade det, en hel del. Här är varför:

The Midnight Organ Fight är ett modigt album. Med det menar jag att sångaren Scott Hutchison vågar sträcka ut nacken och lita på sin talang som låtskrivare. Han tillåter sig själv att vara ocensurerat ärlig, något som få rockartister klarar av. Ett band som t.ex. Coldplay klarar inte av detta. När Chris Martin sjunger ”For you I’d bleed myself dry” (i ”Yellow”) så tror jag bara inte på honom. Det är överdramatiserat, utan konkret eller känslomässig mening. Frightened Rabbit har inga problem med att uttrycka sina känslor i text utan att gömma sig bakom söndertjatade metaforer och liknelser.

Scott Hutchison har i intervjuer beskrivit albumet som ”relationship-y” vilket kan låta som ett ganska utslitet koncept för ett rockalbum. Det intressanta ligger i hur han bemöter sina relationer i text. Han undviker t.ex. helt begreppet kärlek. Det låter han ligga i bakgrunden som något diffust han inte riktigt förstår. Klicheer om blödande hjärtan och evig kärlek spolas bort och ersätts av sexuell ångest och rädsla för att vara ensam. I ”The Twist” sjunger han om jakt efter ”human heat” på ett svettigt dansgolv, ett tema som upprepas på tionde spåret ”Keep yourself warm” med skivans mest direkta textrad. ”It takes more than fucking someone you don’t know to keep warm / Do you really think that for a house-beat you’ll find your love in a hole”. Inte en festlåt direkt...

Modern Leper, öppningsspåret på Midnight Organ visar albumets bästa sidor. Melodiskt sett så är det en förvånadsvärt upptempo låt, vilket sätts i en stark kontrast till den mörka själv-äcklande texten. ”That is you infront of me / Coming back for even more exactly the same / You must be a machocisht / To love a modern leper on his last leg” Det som verkligen ramar in låten är Grant Hutchison ( japp dem är bröder) fantastiska trumspel som lyfter Modern Leper till majestätiska höjder och definitivt är en av albumets största styrka. Så här långt in i min lilla analys så kan det låta som om Frightened Rabbit har gjort en depp-skiva. Svaret är både ja och nej. Texterna är till största del inspirerade av trasiga förhållanden men ändå så blir det i princip aldrig gnälligt eller utråkande, vilket jag ser som Hutchinson brödernas största triumf.

The Midnight Organ är ett mycket tätt album musikaliskt med väldigt få snedsteg. Det är riktigt bra folk-rock med speciellt utmärkande trummor. Ingenting som revolutionerar en ganska urvattnad musikgenre men det hörs att det lagts ner mycket hjärta för att göra det hela personligt och relevant även för lyssnarna. Om man ser till skivans svagare sidor så kan jag tycka att en låt som ”Old Old Fashioned” känns fel både musikaliskt och textmässigt. Men ett halv-dåligt spår och en viss brist orginalitet är definitivt inte några stora problem, därför kan jag varmt rekommendera The Midnight Organ till alla som är intresserade.

/ Johan Wester

Betyg: 4.0

...100 procentigt inspirerat av serietidningar och gammaldags skräck...



I en och samma stad någonstans i USA under Halloween får vi berättelsen om fyra skrämmande händelser. Fyra historier om människor som straffas för att de på ett eller annat sätt brutit mot halloween traditionerna. 1# Du skall icke släcka halloween lyktor. 2# Du skall icke stjäla halloween godis. 3# Du skall icke neka någon godis.

Trick ’r’ Treat inleds med en kort svart-vit informationsfilm om Halloween som sedan plötsligt löses upp och övergår till filmens huvudstory. Det är snygga och stilfulla scener som känns påkostade redan från första öppningsakten, som för övrigt handlar om ett ungt kärlekspar där kvinnan öppet säger sig hata halloween.

Efter en blodig inledning övergår filmen till de fyra aningen längre historierna. Först ut är historien om skolrektorn Mr. Wilkins (Dylan Baker; Spider-Man-triologin) som mördar den lilla knubbiga pojken Charlie (Brett Kelly; Bad Santa… ja, den keffa men ack så roliga ungen med krullet) . Därefter sätts Mr. Wilkins i en knepig ”svensk buskis”-situation, där han försöker gömma kroppen samtidigt som hans son gapar från fönstret och grannen muttrar från andra sidan staket.

Skräckhistoria nr#2 handlar om ett gäng ungar som samlar ihop ett större antal halloween -lyktor för att sedan genomföra en liten skräckceremoni. Järngänget består av en bitchig tjej utklädd till ängel (ironiiii), en liten tönt som inte vill nått illa men i slutändan ändå får ta konsekvenser för resten av gruppens handlingar, en modellkille som verkar snäll men spelar så överdjävulskt dåligt att man som tittare kommer att gurglar spyor från och med första tillfället han pladdrar med sin typiskt amerikanska frånvarande röst (en sådan där med frågetecken i varje mening) med rejäla doser självgodhet. Dessa tre, nej vänta! Det finns en fjärde unge men hon är svart och hennes tilldelade roll har därför ingen karaktär överhuvudtaget i denna väldigt vita filmvärld. Dessa fyra kids möter längs vägen upp ett så kallat ”freak” och tillsammans beger sig det nya gänget ut på äventyr till den dimmiga sjön där åtta mentalt sjuka barn givetvis drunknat några år tidigare. Historien om de åtta barnen och deras öde som berättas av ”the bitch”, bryter hastigt den mörka filmmiljön och målas istället med varma färger och härligt solljus. Denna 4-minuters långa historia är något av det bisarraste och delvis bästa som Trick ’r’ Treat bjuder på.

   

Skräckhistoria nr#3 är invävd i filmen och dyker upp allteftersom. I denna historia, som handlar om några festsugna tjejer i 25-års ålder på jakt efter festsugna killar, ser vi True Blood -stjärnan Anna ”Gluggen” Paquin utklädd till rödluvan som desperat försöker hitta ”denna där” med hjälp av hennes manshungriga vänner. Deras kväll slutar i rena rama Perfume: The Story Of A Murderer –orgie som tyvärr är en ganska löjlig scen. Däremot ett bra låtval som inkluderar Marilyn Manson blir ett plus i kanten.

Hela den här filmen vävs tillslut ihop med en sista 20 minuters historia om en gammal man som får besök av Trick ’r’ Treat ikonen Sam. Jag har inte berättat det här för er, men Sam är ett litet busfrö som gång på gång dyker upp i filmen på alla möjliga olika sorters ställen och tidsperioder. I Trick ’r’ Treat symboliserar Sam Halloween likt Tomten symboliserar julen. Hur som helst, den gamla mannen som heter Mr. Kreeg och spelas av Brian Cox (The Bourne Identity, Zodiac) våldgästas av Sam och uppgörelsen ”grinig gubbe” VS. "creepy kid” kan börja.

När ett hopkok av rysarnoveller har kommit till sitt slut känner jag mig varken skrämd, uppjagad eller chockad. Manuset är förmodligen huvudorsaken till filmens låga nivå. Med ett förutsägbart schema och kladdiga klyschor känns Trick ’r’ Treat tunn och ointressant. Charmigt är ändå filmens stil som är 100 procentigt inspirerat av serietidningar och gammaldags skräck. Michael Dougherty, filmens skapare, har gjort ett bra jobb med att visualisera sitt eget skitmanus och ett gott råd är därför att fortsätta filma men sluta skriva.


Om ni gillar Trick 'r' Treat bör ni även se:
Nightmares & Dreamscapes: From The Stories Of Stephen King (2006)

/Emil A

Betyg: 6,8

...som tur är överlever Funny People till slutet...



George Simmons (Adam Sandler) är en framgångsrik komiker som har allt. Ira Wright jobbar på en livsmedelsbutik men står på kvällarna och svettas på Stand Up-scener i försök om att framhäva skratt och uppskattning från publiken… detta utan större framgång. Plötsligt en kväll befinner sig både Wright och Simmons sig på samma krogshow. Utan att Wright gjort något vidare imponerat intryck för Simmons med sina humoregenskaper under kvällen, så får i alla fall Wright ett telefonsamtal dagen efter från Simmons där han blir erbjuden ett jobb som Simmons personliga assistent. Wright inser dock ganska tidigt att Simmons har blivit dödsförklarad hos läkaren och kommer inom de närmaste månaderna att avliva. Samtidigt som Simmons genomgår sin ”avskedsprocess” i livet står Wright vid hans sida och försöker hålla humöret uppe och lära sig av Simmons karriärerfarenheter.

Judd Apatow har under 2000-talet haft ett finger i nästa alla stora komedisuccéer. Från att ha varit producent till filmer som Anchorman: The Legend Of Ron Burgundy och Superbad, till att ha regisserat filmerna The 40 Year Old Virgin och Knocked Up. I november 2009 hade Apatows senaste komedifilm premiär i Sverige, Funny People. En film som enligt Apatow själv beskriver som hans mest personliga verk hittills. Funny People ställer frågor kring ämnen så som identitetskris, relationsproblem och sista-minuten-ångest.

Då Simmons karaktär speglar Adam Sandlers eget liv och framgång inom komedibranschen blir filmen desto mer intressant och trovärdig med dess tema. Endast några fåtal minuter in i filmen får Simmons reda på att han har en obotligsjukdom som kommer att avsluta hans liv inom loppet av ett år. Därefter driver Simmons igenom sin vardag med ett nytt perspektiv. Han tittar tillbaka på sitt liv med hjälp av filmer och fotografier. Han möter upp gamla kompisar och förglömd kärlek utan att nämna sin sjukdom. När han gör ett uselt stand-up-uppträdande träffar han Wright som ”back stabbar” Simmons med humoristiska trakasserier. Trots att Simmons inte verkar tycka om Wright något särskilt kontaktar Simmons Wright och erbjuder Wright att utföra allt jobb åt honom de närmaste månaderna. En klassisk Yoda&Skywalker-relation.

Funny People fortlöper med att Simmons och Wright träffar kändisar och leker runt i rikemansvärldens godisbutik, dock med en mer allvarligare ton än den vi ser i lattjo lajbans tv-showen Entourage. Jag ska passa på att erkänna att jag aldrig riktigt varit ett fan av Adam Sandlers skådespelarinsatser och jag har heller aldrig förstått mig på hur han lyckats bli så berömd på det han gör. Han har gjort hyfsat bra insatser i filmer som Punch-Drunk Love och Reign Over Me men aldrig imponera mig, tills nu. Karaktären George Simmons passar Adam Sandler som en smäck. Möjligtvis inte så konstigt när Apatow är vän till Sandler och skrivit rollen som Simmons speciellt för just Sandler.

Det tar dock Apatow hela 146 minuter att framföra budskapet om att livet är alldeles för kort för att slösa bort, samt att man aldrig uppskattar det man har förrän det är utom räckhåll. Detta kan anses onödigt, men som tur är överlever Funny People till slutet och jag är nöjd, varken mer eller mindre. En BAOTA! –bonus till filmen är soundtracket som innehåller låtar av musiker som t.ex. : Wilco, Paul McCartney, John Lennon och Robert Plant.



/Emil A

Betyg: 3/10

"... SPARTA!..."

Jag gillade inte Zack Snyders 300 när jag såg den på bio. Jag tyckte hela manuset var bedrövligt, karaktärerna fullkomligt ensidiga (SPARTA!) och ärligt talat så kändes det mest som en snygg hårdrocks musikvideo. Men det var lite det som var poängen. Filmen var trots allt baserad på en serietidning och jag kan gissa att den säkert var väldigt trogen sin orginalberättelse. För vad den försökte vara så var 300 faktiskt ganska bra. Sen att jag inte gillade den ändå är en annan sak. Nu till Spartacus: Blood and Sand.  Serien handlar om Spartacus, en krigare som blir till slav och separeras från sin älskade Sura för att kämpa för sitt liv som gladiator. På vägen dit hinner han med en hel del brutalt dödande och generösa mängder sex, vilket inte helt oväntat är seriens två ”selling points”. Anledningen att jag var tvungen att ta upp 300 är denna: om du gillade 300 så finns det stor risk att du kommer gilla Spartacus: Blood and Sand.

Spartacus: Blood and Sand stjäl nämnligen allt det som gjorde 300 visuellt orginell och kör ner det i halsen på en tills man nästan kräks på det. Den mörkt gyllene bildtonen, datoranimerade kulisser, halvnakna män och framförallt: SLOWMOTION BLOD. Var enda gång någon träffas av ett vapen i S:BS (ja det händer ofta) så får vi en kort slowmotion vy av absurda mängder blod som sprutar åt alla håll. Den här effekten användes ganska bra i 300 och var cool utan att bli tjatig. I S:BS gör den mig tokig redan efter dem första 20 minuterna.  Det jag har störst problem med i S:BS är dock manuset.  Här är ett litet exempel på en scen mellan Spartacus och hans fru Sura.

Sp: I woke expecting my wife beside me.

Su: She rose early to pray........(brutal konstpaus).................. that her husband would stay with her.

Sp: I thought we were in agreement.

Su: We were.

Sp: Were?

Su: The gods came to me last night............(konstpaus igen)...................... in my sleep.

Sp: What did they show you?

Su: My husband on his knees........(konstpaus nr 3 Arghh sluta!)................ bowing before a great red serpent, the life draining from his veins.

Herre jävlar. Ska man uppskatta att lyssna på dialog som denna måste man verkligen lämna stora delar av sin hjärna avstängd. Jag kan nästan förlåta det extremt träiga skådespeleriet för ärligt talat har jag svårt att se någon skådespelare som kan leverera repliker som ovanstånde på ett trovärdigt sätt. Klichéerna haglar i varje scen. Alla män pratar i ett mörkt grymtande tonläge och går runt med bar överkropp i snöyran. Kvinnan blir som vanligt överfallen av vildar mitt i hushållssyslorna när mannen är borta och repliken ”det är bara en skråma” leder som vanligt till sex. Det hela känns som en greatest hits film där man har filmat om sina favoritscener från tidigare historiska krigsfilmer (Braveheart, Gladiator, 300 mm.)  och sedan klippt ihop allt till ett tv-serie avsnitt.

Uppenbarligen så är det här inte en serien man kollar på för att få en gripande story. Hypen bakom S:BS är uppbyggd av tre saker. Våldsamma stridsscener, vågade sexscener och Sam Raimi. För dem som inte vet vem Sam Raimi är så är han skaparen av den kultförklarade Evil Dead- triologin. Raimi agerar här som producent och är en av skaparna av serien. Personligen märker jag inga Raimi-aktiga kameratrix eller influenser i S:BS så jag antar att han mest har stått för det finansiella och inte varit direkt involverad i projektet.

Sexscenerna och nakenheten hanteras ungefär lika smakfullt som en koskit rätt i ansiktet. Det vill säga det används ganska mycket till överdrift och känns ibland väldigt påtvingat. Ett exempel är en scen i någon adelsmans hem när Spartacus är på väg att bli dömd till döden. Det som stör mig i den här scenen är faktiskt inte att alla tjänare går runt nakna och har nån slags orgie eller nått. Nej det som får mig att verkligen skaka på huvudet är dem små bassängerna fyllda med röd vätska i vilka fyra helt nakna kvinnor krälar runt i. Va?! Är dem prydnad, levande statyer eller bara skitfulla? Hela scenen är bara helt absurd. Det enda som kan rädda den här tv serien från att vara ett totalt fiasko är actionscenerna. Personligen fann jag dem oengagerande och löjliga men om man verkligen gillar 300 så finns det många testosteron pumpande svärdsslagsmål att gotta sig i. Själv så tittar jag hellre på Gladiator för hundraelfte gången än att jag plågar mig igenom ännu ett avsnitt av denna skräpserie.

Gillar du Spartacus: Blood and Sand bör du även se:

nästa avsnitt?