whytheface

Betyg: -

”..En utmattande, gripande och oförglömlig film.”

Vissa filmer känner jag är för speciella för att betygsättas, recenseras eller jämföras med andra filmer från förr och nu. Dem ger upphov till en så pass djup känsla inombords, att förklara vad som är ”bra” med dem känns diffust, oärligt och framförallt otillräckligt. Jag har inte skrivkapaciteten att förklara varför filmer som Elephant, Fanny och Alexander, Spirited Away, Star Wars och Dancer in The Dark är så speciella för mig. Av den anledningen kan jag inte rättvist ge uttryck för vad som gör Le Passion de Jeanne d’Arc så facinerande för mig , eller ens hur jag kände när jag sett den. Tömd tror jag, som om alla starka känslor filmen frambringat passande nog slängts på bål och eldats upp i slutsekvenserna. Det var då inte den mest underhållande filmen jag sett och handlingsmässigt var den medvetet simplistiskt. Jag skulle faktiskt vilja säga att underhållnigsvärdet är noll. Precis som att det inte finns ett underhållnigsvärde i att se en dokumentär om t.ex. Andra Världskriget finns det heller inget i ”Le Passion”. Trots det så har jag nog aldrig blivit mer tagen av en film. Jag har sett filmen två gånger på fem dagar och läst många sidor text om dess skapelse. Min första filmrecension på Why The Face blir mindre av en recension och mer av ett försök att beskriva min upplevelse av Le Passion de Jeanne d’Arc. En utmattande, gripande och oförglömlig film.

Historien bakom filmen och dess egna nästan bibliska livsöde är en tragedi i sig själv. Le Passion de Jeanne d’Arc är en fransk stumfilm regisserad av den danske filmskaparen Carl Theodor Dreyer år 1928. Då filmen hade sin prämiär i Tyskland så förstördes Dreyers orginalnegativ i en brand (något som inte var sällsynt med den tidens filmrullar - se Inglorious Basterds). Förkrossad över förlusten av sitt mästerverk gjorde Dreyer flera försök att klippa ihop en ny version av filmen med hjälp av bortklippta och överblivna tagningar. När även denna version av ”Le Passion” förstördes i en brand gav Dreyer upp projektet, säkerligen i tron att övermänskliga krafter inte ville veta av filmens överlevnad. När Dreyer dog 1968 så trodde han att ”Le Passion de Jeanne d’Arc” förlorats för alltid. Nerklippta, censurerade och trasiga versioner av filmen har dykt upp under åren men aldrig varit i närheten av Dreyers orginalversion. Men likt en fågel fenix uppståndelse ur askan så hittades på 80-talet ett bortglömt orginalexemplar av filmen i ett norskt mentalsjukhus, där hade den legat och samlat damm i närmare ett halvt sekel. Det är den här versionen av Le Passion de Jeanne d’Arc som för ett par år sedan restaurerades, och det är denna version som jag nyligen sett.

Le Passion de Jeanne d’Arc handlar om rättegången mot den helgonförklarade 19 åriga fransyskan Jeanne ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d%27Arc ) som brändes på bål för kätteri år 1431. Filmens manus är till största del taget direkt ur 500 år gamla anteckningar från den verkliga rättegången, (lägg märke till sekreteraren som syns då och då i filmen) detta för att skapa en känsla av realism. Det finns inga sidospår i historien, inga heroiska stridsscener och inga försök att förklara Jeannes liv. När domarna utfrågar Joan om sina uppenbarelser från Gud så svarar hon kortfattat och kryptiskt vilket gör domarna vannsiniga. De som kyrkans män har en perfekt bild av vad Gud är och hur tron på honom fungerar. Jeanne är medvetet flyktig och ibland rent av sarkastisk i sina svar av den anledningen att tro och Gud för henne inte är vare sig enkelt eller ens beskrivbart. Fotot, speciellt i början av filmen avspeglar hur ogreppbart det är att leva sig in i Jeannes situation. Detta genom att gå imot traditionella filmvinkelregler. När Jeanne utfrågas så filmas samtalet med en mängd närbilder av karaktärernas ansikten, Dreyer klipper konversationen så att vi som åskådare får se den i väldigt osammanhängande vinklar (Se effekten av att bryta mot 180 graders regeln här vid 00:40 strecket http://www.youtube.com/watch?v=DLvIFRNbqOs ).

Det ger illusionen av att deras blikar inte möts och man som åskådare känner sig vilsen, precis som Jeanne. Till och med dekoren vrids och vänds på. Fönster, pelare och möbler ser ibland fel-proportionerliga och snea ut, detta för att reflektera en mental turbulens. Närbilderna, som är extremt många i filmen gör att vi förlorar vårt begrepp om miljön och gör att vi fokuserar innåt, i de känslor som visas i karaktärernas ansikten. Men endå så släpps vi aldrig in fullständigt i Jeannes tankar. Vi får inte lära känna hennes motiveringar, bara hennes rädsla, övertygelse, mod och mänsklighet. Jeannes övertygelse, hennes tro är orubblig och samtidigt fullkomligt oförklarbar. Dreyer glorifierar inte hennes hjältemodiga mål att rädda Frankrike utan styrkan av hennes själ. Det Maria Falconetti gör med sitt ansikte i rollen som Jeanne är minst sagt makalöst. Hon avspeglar hela sin karaktärs mentala tillstånd utan ord med bara ansiktet i hela filmen, varje scen. Hennes blick är fullkomligt trollbindande, även om man inte gillar “Le Passion” så har jag svårt att tro att någon kan glömma hennes ansikte som Jeanne när hon står inför döden. Det här är Falconettis första och sista filmroll. Hon flydde under Andra Världskriget till USA men lyckades aldrig komma in i landet. Hon dog i Buenos Aires, Chile endast 54 år gammal. Inte mycket är känt om hennes liv förutom att hon var en teaterskådespelerska i Paris och ironiskt nog innan “Le Passion” var känd för sina komediroller.

När jag såg filmen så slogs jag av hur mycket den påminde mig om en vacker porträttmålning. När man ser ett porträtt av t.ex. en konstnär som Da Vinci eller Rembrandt så är ansiktsuttrycken enormt viktiga för kunna bedömma målningens handling. Vi ser ansiktena och direkt så fyller vi uttrycket med egna tankar om vad personen känner och vad historien bakom målningen är (ex Mona Lisa). Detta tror jag är Dreyers tanke med närbilderna i “Le Passion”. Tack vare Falconettis skådespelarinsatts så är Jeannes ansikte en ärligare beskrivning av hennes inre än ett filmmanus någonsin kunnat ge. I slutändan så är filmens handling mer om själens seger över det kroppsliga än om rättegångens utgång. När Jeanne accepterar sitt öde i guds händer så får man en glimt av ett kors i fönstergluggen av hennes cell. Det är en symbolism bland många andra som kan ses flera gånger i filmen. Gömd eller tydligt visad så är den en symbol för guds närvaro. Det gör filmens sista bild magnifik i sitt tydliga bildspråk.

/ Johan Wester