Bok - Zeroville (2007) av Steve Erickson
Betyg: 8.4
“…Zerovilles mål är att facinera och detta lyckas Erickson göra med bravur”
- Kapitel 3.
There in Philippe's, a hippie nods at Vikar's head and says, "Dig it, man. My favorite movie."
Vikar nods. "I believe it's a very good movie."
"Love that scene at the end, man. There at the Planetarium."
Vikar stands and in one motion brings the food tray flying up, roast beef and au jus spraying the restaurant—
—and brings the tray crashing down on the blasphemer across the table from him. He manages to catch the napkin floating down like a parachute, in time to wipe his mouth.
Oh, mother, he thinks. "A Place in the Sun, George Stevens," he says to the fallen man, pointing at his own head, "NOT Rebel Without a Cause," and strides out.
Året är 1969, Vikar är 24 år gammal och pånyttfödd. Efter att nyligen ha sett sin första film någonsin lämnar han sitt gamla liv bakom sig och ger sig av på en sex dagars bussresa mot Hollywood. På sin rakade hjässa har han en tatuering av dem två vackraste människorna på jorden. I motivet omfammnar Montgomery Clift sin älskade Elizabeth Taylor i en scen tagen ur filmen “A Place In The Sun”. Hon den kvinnliga sidan av honom, han den manliga. I Hollywood äcklas han av hippies och musiken han inte förstår. Det Hollywood han drömt om och sökt efter hittar han inte och han chockas av att ingen han möter verkar bry sig om film. Dem enda som förstår honom är avdankade filmproducenter, b-films regissörer och prostituerade.
Från dekorarbetare till filmredigör till regissör tar Hollywood Vikar på en resa i tid och rum. Från Hollywood till New York till Cannes. I över tio år utforskar han Hollywoods myter i jakt på en förklaring av den dröm han har varje kväll. En dröm ur en film som inte finns men som alltid funnits, gömd i var enda film som någonsin har skapats. Ericksons bok gottar sig verkligen i Hollywoods myter, sanna eller falska spelar ingen roll, Zerovilles mål är att facinera och detta lyckas Erickson göra med bravur. Bara en sådan sak som att Vikar ger sig ut på jakt efter den förlorade filmen “La Passion de Jeanne d’Arc” (anledningen till att jag köpte Zeroville) eller att han kidnappas i Spanien för att regissera propaganda film är fantastiskt spännande att läsa om. Trots att jag inte är jätte insatt i filmhistoria så var det riktigt roligt att hålla utkik efter de små obskyra filmreferenserna som skickligt smygs in i berättelsen. Det krävs inte att man vet vem D.W. Griffith är eller att man sett en Godard film (wikipedia kan vara bra) men det förhöjer definitivt berättelsen.
Boken är uppdelad i korta kapitel (eller scener kanske man kan säga) från 1 till 177 och från 177 tillbaka till 0. Dialogen är väldigt underhållande med en stor mängd svart humor och genuint inressanta karaktärer. Zeroville berättas i princip alltid ur Vikars synvinkel, det vi läser är det han ser eller tänker. Om Vikar är okunnande inför något (t.ex. vem Robert De Niro är) så förblir även läsaren det, såvida vi inte får några ledtrådar i berättelsen som gör att vi kan gissa. Det är en mycket intressant berättelseform just p.g.a. att Vikar rent mentalt inte är som alla andra. Hans psyke och sociala kunskaper (eller brist där av) influerar hur man som läsare uppfattar bokens miljöer och karaktärer på ofta absurda eller rent av komiska sätt. Ett exempel på detta är när Vikar ser filmen "The Exorcist" och medan människor runt omkring honom är skräckslagna och kräks i biografen så sitter Vikar och skrattar hejdlöst åt filmen. Med den enda förklaringen: “I don’t understand comedies” blir han utkastad ur biografen.
Zeroville rör sig ganska fritt mellan dröm och verklighet, med surrealistiska inblickar i Vikars skruvade hjärna. Det är inte utflippat bortom all förståelse men det krävs nog ett öppet sinne för mystik och för att man till fullo ska kunna uppskatta boken, speciellt det spektakulära slutet. Det är inte en lång bok och slutet kan kännas lite abrupt men överlag gillade jag Zeroville väldigt mycket. Så mycket att min främsta kritik möjligt är att boken tog slut när jag gärna läst 100 sidor till. Varmt rekommenderad speciellt för filmintresserade.
/ Johan Wester
TIPS: På New York Times hemsida så kan man läsa början av boken.
http://www.nytimes.com/2007/12/02/books/chapters/1st-chapter-zeroville.html
Dryck (Dubbelrecension) – Oveja Negra / Pommard (Vin)
För ett par veckor sedan hade jag turen att få delta på en vinprovning. Vi var ett gäng som skulle analysera och testa röda viner framställda ur den välkända vindruvan Pinot Noir. Pinot Noir är en blå druva som hänger och dinglar i klasar runt om i världen, men framförallt förknippas Pinot Noir-druvan med den franska regionen Bourgogne där man säger sig producera världens bästa vin, Romanée-Conti, på just Pinot Noir. Dock ska det vara ytterst knepigt att hantera Pinot Noir för att framställa ett riktigt klockrent rött vin av bästa kvalitet. Lustig sidofakta: den lågmälda Oscarsvinnande filmen Sideways (regi; Alexander Payne) ökade försäljningen av Pinot Noir-viner efter sin premiär på biograferna runt om i världen. Detta pga. att karaktären Miles (spelad av den tragikomiska skådisen Paul Giamatti) överöser lovord till Pinot Noir-viner då och då under filmens gång. Däremot trackar han ned på Merlot-vin och tvärtemot Pinot Noir’s framgång sjönk försäljningen av Merlot-viner.
Under själva vinprovningen stod framför oss sju vinglas fyllda till hälften med rött Pinot Noir-vin. Vinerna hade inte namngivits utan det var upp till oss i grupp lista ut vad alla sju viner hette. Självklart hade jag inte en blekfet aning om vad vinerna som jag smuttade på hade för etikettsnamn men lyckligtvis var resten av gruppen experter inom området. Trots att jag inte visste vilket namn det jag drack hade kunde jag däremot skilja på vad som smakade gott och mindre gott. De personliga favoriterna blev vin nummer 1 och vin nummer 7. Vad de heter och varför jag tycker att man ska knalla ned på närmaste systembolag och köpa en flaska ska jag nu ta och berätta för er.
Oveja Negra (2008)
Betyg: 7,2/10
...som att sticka näsan rätt ned i ett jordgubbsland...
Land: Chile
Alkoholhalt: 14 %
Oveja Negra har en ljusröd färg, liksom många andra Pinot Noir–viner. Jag följer anvisningarna till hur en proper vinprovning går till; tar vinglaset som står längst till vänster om de sju vinglasen, sätter vinet i rörelse genom att skaka försiktigt på glaset som fortfarande står med botten mot bordets yta, lyfter glaset och luktar på vinet genom näsan. Som att sticka näsan rätt ned i ett jordgubbsland kan vinets lukt definieras som minst sagt bärig med tydliga toner av jordgubbar. Inte illa tänker jag och hoppas på att smaken fortsätter på samma spår som lukten. Vinglaset nuddar mina läppar och jag låter det jordgubbsdoftande vinet fylla min mun. Det är ingen tvekan om saken, Oveja Negra är en alko-sprängd jordgubbe med fyllig smak som vägrar att lämna smaklökarna även efter att vinet lämnat munnen och sorligt nog spottats ut i en närliggande kaffekopp. Det är absolut inte så att jag självmant väljer att spotta ut vinet utan jag följer endast vinprovningsreglerna, jag hade inte haft något emot att låta detta jordgubbssmakande vin rinna ned i strupen.
Det här trevliga vinet härstammar från Maule, Chile, och passar enligt Systembolaget särskilt bra till fågel- och även fläskkött. Med ett schyst pris på 79kr flaskan (750ml) är Oveja Negra mycket prisvärt och finns sedan den 1 februari i Systembolagets tillfälliga sortiment denna vår.
Pommard (2007)
Betyg: 8,8/10
...överdjävulskt underbart...
Land: Frankrike
Alkoholhalt: 13 %
När jag slutligen nådde det sjunde och sista vinet var det inget av de tidigare sex som imponerat på mig så pass mycket som nummer sju skulle komma att göra. I samma stund som jag doppar näsan i vinet dyker det upp bilder från varma sommardagar i mitt huvud. Om jag blundar kan jag plötsligt befinna mig i ett svenskt sommarparadis, där grönt gräs ligger utspritt som en mjuk matta under bara fötter och ljumma vindar från närliggande sjöar smeker ens kind likt en vacker kvinnas ömma hand samtidigt som den varma solens sista strålar studsar mot en norrländsk spegelblank sjö. Jag är fan Ernst Kirchsteiger! I alla fall i närheten av detta hääärliga vin, för när jag sedan låter det mjuka och bäriga vinet fylla min mun fortsätter sommarbilderna dansa runt i mitt huvud. Yesbox, här har vi ett vin som heter duga, jojo!!
Pommard, som är från just området Pommard i Frankrike, har en bärig smak av bland annat hallon och körsbär. Den finns att hitta på Systembolaget under artikelnummer 2240-01 men tyvärr är priset i det saftigaste lagret, 249kr (750ml). Fast om det är till någon tröst är vinet trots allt överdjävulskt underbart.
/ Emil A
Film - Up
...starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia...
Efter att 78-årige Carl Fredricksens fru avlidit transformeras Carl från mysig äldre herre till grinig gubbe. En obestämd tid senare håller byggarbetare på att anpassa staden efter nya tider. Höga skyskrapor, nya asfalterade vägar, etc. tar framfart runt om Carls hus som är det enda som står kvar från gångna tider. Carl vägrar att låta de själlösa arkitekterna riva hans gamla hus för att deras byggnadsprojekt ska kunna fortsätta. När slutligen Carl tvingas flytta till ett äldreboende utför han ett lyckat flyktförsök med hjälp av att spänna fast hundratals ballonger på sitt hus. Ballongerna otroligt nog lyfter huset från marken och Carl flyger iväg med sikte mot ett vattenfall i Sydamerika som han och hans fru tidigare haft drömmar om att se. Strax efter att huset påbörjat sin flygfärd knackar det på dörren?! Carl öppnar dörren och till sin förvåning står där kvarterets ambitiösa scout Russell förskräckt över att av misstag ha råkat hamna på Carls altan samtidigt som ballongerna lyfte huset. Efter mycket om och men finns det ingen annan utväg än den att Russell följer med Carl på hans äventyr till Sydamerika, och början på en händelserik resa tar fart.
Filmens första 10 minuter påminner om den tidigare publicerade kortfilmen här på WTF, Tsumiki no ie av Kunio Katô. Vi får följa en nyfiken, äventyrslysten och mycket tyst pojke vid namn Carl (senare i filmen; gammal och grinig) som en dag lär känna den pratglada tjejen Ellie. De båda två är intresserade av att upptäcka världen och bokstavligt talat ”faller” Carl för Ellie redan efter första mötet som blir början på en angenäm romans. Under loppet av tio minuter får vi ta del av deras liv tillsammans. Snabbt men ödmjukt beskrivs Carls och Ellies upp och nedgångar i livet och i deras sista stund tillsammans ligger Ellie sorligt nog på sin dödsbädd med sin make, Carl, vid sidan om. Inledningen är starkt emotionell men Pete Docter (regissör) klarar av att fortsätta hålla filmen barnvänlig. Detta intro är filmens starkaste kapitel och kan klassas som en klockren kortfilm i sig.
När filmen sedan tar fart ”på riktigt” och Carl flyger iväg med sitt hus tillsammans med sin objudna gäst Russell ramlar den film, som till synes först hade en gripande och stark inledning, in i samma fack som tidigare tecknade barnfilmer samlats i. Flamsigheterna förstärks och de uttjatade scenerna som involverar en snabb handling, tystnad och sedan en kort replik i form av; ”oops”, ”ohOhh…” (finns i alla barnfilmer och dåliga komedier). Självklart tilltalar detta de allra yngsta tittarna och det är trots allt denna målgrupp som Up riktar sig mot. Jag hade ändå sett framemot av att Up fortsatt i samma bana som de först 10 minuterarna.
Allt eftersom filmen fortlöper dyker en handfull fantasifulla karaktärer upp. Förutom Carl och Russell tilläggs två ytterligare typer varav den ena är en naiv, talande hund vid namn Dug. Den andra figuren som läggs till i äventyrsgruppen är den korkade, färglada och lustiga fågeln Kevin (namngivet av Russell). Självklart sitter man aldrig uttråkat med ett så pass intressant och udda äventyrsgäng.
Jag kanske får det att låta som att Carl och Russell inte stöter på några problem överhuvudtaget under deras tripp till Sydamerika, men så är inte fallet. Som alltid ska det finnas en protagonist (Carl, döh!) och en antagonist i en äventyrsberättelse som den här, och antagonisten är i detta fall, liksom Carl, ett gammalt russin. Kanske inte låter som den ultimata fighten med gubbe vs. gubbe, men det funkar. Och var inte förvånad, Star Wars lyckades så varför inte Up? Up avslutar sedan med dunder och brak till liknelsen av den härliga lerfilmen Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit.
Up är ett lyckopiller fylld med starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia om att släppa det förflutna och tillåta livet gå vidare. Tummen upp för Up!
Om du gillar Up, se även:
Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit (2005)
/Emil A
Musik (Låt-recension): Rise Against - "Hero of War"
Betyg: 0.2
"...kanske den sämsta låten jag någonsin hört"
Jag hatar, hatar, hatar den här låten. Hatar den. När jag hör den på radio känner jag en gnagande ilska. En ilska främst mot Sveriges radio som har besmutsat sig själv med att spela detta dåliga skämt hela fyra gånger (så vitt jag vet). Självklart var jag tvungen att ta reda på vem som ligger bakom denna pung-spark av en låt. På Wikipedia läser jag att Rise Against är ett amerikanskt "punkband" som stödjer djurrättsorganisationer, är veganer och skriver "protestmusik". Eller som Eric Cartman skulle säga: "goddamn hippies!". För är det något som Rise Against vill förmedla över allt annat så är det att dem är radikala. Hardcore. Vem vet dem kanske t.om. röstar liberalt. Deras försök på akustisk protestlåt à la Bob Dylans "Masters of War" (jag mår illa av att ens nämna detta mästerverk i samma text) är kanske den sämsta låten jag någonsin hört. Texten i "Hero of War"är svindlande, förstummande, episkt - dålig. Se själva, här kommer hela skiten:
He said, “Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you’ll even get paid.”
I said, “That sounds pretty good.”
Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight
A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust
I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends
They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again
A hero of war
Yeah that’s what I’ll be
And when I come home
They’ll be damn proud of me
I’ll carry this flag
To the grave if I must
Because it’s flag that I love
And a flag that I trust
She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away
The shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow
A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it’s a flag that I love
It’s the only flag I trust
En ganska slående parodi av protestmusik. Usel melodi, fruktansvärd sångröst (sjunga högt är inte samma sak som att sjunga bra) och ett totalt vakum av såväl känsla som politiskt budskap. Det kan inte bli mycket sämre. Rise Against får Black Eyed Peas texter att kännas djupa och tankvärda. Det blir ändå inte ett bottenbetyg för "Hero of War". Av den enda anldeningen att när man hämtat sig från pungsparken så kan man iaf få sig ett kort skratt åt texten. För sätter man inte kaffet i halsen i slutet på andra versen ("But then i joined in") så har man ingen humor, precis som Rise Against.
