Junip - Fields
Betyg: 6.4
Junip är José González band. Visserligen ingår även Elias Araya och Tobias Winterkorn, men det råder ingen tvivel om vem som är bandets mittpunkt. Han får intervjuerna, han är sångare och låtskrivare, och den enda som folk faktiskt känner igen namnet på. Detta hörs mycket i musiken. För er som har lyssnat på González soloalbum, främst In Our Nature, kommer känna igen tempot, ja, ni kommer nog till och med känna igen låtarna. Det enda som får Fields att något så när skilja sig från Veneer och In Our Nature är de instrumenten som tillkommit med Araya och Winterkorn, och detta är det som gör att albumet inte får högre betyg än det får. Jag är ett stort José Gonzálezfan, och det jag älskar med hans musik är det avskalade, hans säregna röst uppbackade av vackra gitarrmelodier och inget mer. När trummor och synthezisers och vad det nu är läggs till känns det inte som om han gått framåt och utvecklats, utan mer som ett popband som gått och blivit långsamma och ibland till och med tråkiga. Men det är fortfarande Josémusik och det är ändå skapligt, bakgrundsmusik under en bordspelskväll eller så.
Bästa spår: Always, Rope & Summit
Junip är José González band. Visserligen ingår även Elias Araya och Tobias Winterkorn, men det råder ingen tvivel om vem som är bandets mittpunkt. Han får intervjuerna, han är sångare och låtskrivare, och den enda som folk faktiskt känner igen namnet på. Detta hörs mycket i musiken. För er som har lyssnat på González soloalbum, främst In Our Nature, kommer känna igen tempot, ja, ni kommer nog till och med känna igen låtarna. Det enda som får Fields att något så när skilja sig från Veneer och In Our Nature är de instrumenten som tillkommit med Araya och Winterkorn, och detta är det som gör att albumet inte får högre betyg än det får. Jag är ett stort José Gonzálezfan, och det jag älskar med hans musik är det avskalade, hans säregna röst uppbackade av vackra gitarrmelodier och inget mer. När trummor och synthezisers och vad det nu är läggs till känns det inte som om han gått framåt och utvecklats, utan mer som ett popband som gått och blivit långsamma och ibland till och med tråkiga. Men det är fortfarande Josémusik och det är ändå skapligt, bakgrundsmusik under en bordspelskväll eller så.
Bästa spår: Always, Rope & Summit
Illogical Time Concerns - The Sound of Age EP
Betyg: 8.6
Magi. Det San Franciscobaserade indie/electronicabandet Illogical Time Concerns lyckas med oerhört enkla medel att förmedla musik med fantastisk känsla och intimitet. Mixen av rösterna drar tankarna till Bon Ivers lager-på-lagerteknik, och tillsammans med en akustisk gitarr, lite trummor, en del elektroniska ljud och lite fågelkvitter skapar det en stämning som påminner mycket om exempelvis ( ) och Takk... av Sigur Rós, som bandet även nämner som en av sina influenser. Den 3 sånger korta EP:n är bland den bästa och fräschaste electronica jag hört på länge, och jag kommer följa bandets utveckling med spänning.
Lyssna och ladda ner gratis på deras hemsida!
of Montreal - False Priest
Betyg: 6.7
Georgiabandet of Montreal senaste album släpps egentligen först ut om två veckor, men som så mycket annan musik har den smitit sig ut på nätet i förtid. False Priest är bandets tionde album på tretton år, och de tidigare skivorna har fått väldigt varierad kritik, men utflippade har de varit allihopa, och det här är inget undantag. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men förvänta er prat mitt i låtarna och alla möjliga sorters ljud som kommer från gud vet var. Kända som de är för sina extremt fantasifulla spelningar gör de precis vad som förväntas av dem, och tyvärr inte så mycket mer.
False Priest är inget som fastnar särskilt länge, och inget som ger dig några särskilt känslomässiga reaktioner. Den är glad, glättig och hög på ecstacy. Men även detta kan ju fungera då och då, och första singeln Coquet Coquette är oerhört trallvänlig. Sen räcker inte en hög dos av trallvänlighet i 53 minuter, men att kasta in några av låtarna i Spotifyspellistan fungerar alldeles utmärkt!
Bästa spår: Coquet Coquette, Enemy Gene
Georgiabandet of Montreal senaste album släpps egentligen först ut om två veckor, men som så mycket annan musik har den smitit sig ut på nätet i förtid. False Priest är bandets tionde album på tretton år, och de tidigare skivorna har fått väldigt varierad kritik, men utflippade har de varit allihopa, och det här är inget undantag. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men förvänta er prat mitt i låtarna och alla möjliga sorters ljud som kommer från gud vet var. Kända som de är för sina extremt fantasifulla spelningar gör de precis vad som förväntas av dem, och tyvärr inte så mycket mer.
False Priest är inget som fastnar särskilt länge, och inget som ger dig några särskilt känslomässiga reaktioner. Den är glad, glättig och hög på ecstacy. Men även detta kan ju fungera då och då, och första singeln Coquet Coquette är oerhört trallvänlig. Sen räcker inte en hög dos av trallvänlighet i 53 minuter, men att kasta in några av låtarna i Spotifyspellistan fungerar alldeles utmärkt!
Bästa spår: Coquet Coquette, Enemy Gene
