00-talets 10 bästa album
00-TALETS 10 BÄSTA ALBUM (enligt mig)
Nu när 00-talet lider mot sitt slut så tänkte jag att det kunde vara kul att göra en lista över dem album jag tycker är dem absolut bästa från de senaste 10 åren. Det är alltså bara mina personliga favoriter inget annat. Jag inser att jag kommer ångra mig 100 gånger om, och det finns självklart en zillion album från 00-talet jag ännu inte lyssnat igenom (nya Flaming Lips albumet t.ex.....). Men, men... Här kommer alla fall mina favoriter just nu i en ganska hastigt nerskriven lista.
OBS: Jag väljer att inte numerera albumen, det skulle vara alldeles för svårt. Ordningen är helt slumpmässig.
The Microphones – The Glow Pt. 2 (2001)
Ljudmässigt så är The Glow Pt. 2 ett monster. Lager på lager av akustiska gitarrer, trummor och distade syntar. Det är nästan så man tappar andan. Phil Elverum låter kreativiteten flöda fritt och gör ett otyglat mästerverk om liv, död, kärlek och ensamhet. På ett sätt som inte låter som någonting annat.
The Arcade Fire - Funeral (2004)
Funeral har varit många musikkritiker och indie-hipsters heliga graal sedan albumet släpptes 2004. Både klassiskt och nyskapande på samma gång var det ett otroligt vackert album inte bara rent musikaliskt utan också känslomässigt. Det Funeral gör bäst är att uttrycka känslor som sorg, ilska, glädje och rädsla på ett helt trovärdigt och ärligt sätt. Om man inte hört Funeral så bör man.
The Knife – Silent Shout (2006)
Även om jag inte tänker numerera resten av denna topp-tio lista så måste jag ända säga att detta album är 00-talets absolut bästa album i mina ögon (läs öron). Syskonen Dreijers postmoderna mästerverk är ett otroligt album. Det går inte att komma på något som ens är i närheten av Silent Shout inom svensk musik... någonsin.
Madvillain – Madvillainy (2004)
Madvillainy har allt. Stora trip-iga beats, sköna jazziga melodier, perfekta samplingar och Danielle Dumille (A.K.A. Metal Face DOOM) i sitt livs rap flow. Texterna och framförallt sättet DOOM levererar dem på låter fullkomligt absurt och brilliant på samma gång. Madvillainy är ett album som man aldrig glömmer.
Wilco – Yankee Hotel Foxtrot (2002)
Björk – Vespertine (2001)
“Vespertine was very influenced by my laptop, and about people being obsessed with Napster and saying it compromised sound and me thinking that was rubbish. Alot of the beats were influenced by me thinking someone could download it and it would sound great.” - Björk
På Vespertine utforskar Björk ett nytt minimalt sound, helt annorlunda än 1997s explosiva Homogenic. Med stråkar och micro-beats gör hon ett album som kan få i princip all annan popmusik att låta som skit i jämförelse.
The Decemberists – Picaresque (2005)
Picareque är ett album som jag har svårt att tänka mig ett liv utan. Colin Meloys folkiga melodier och finurliga texter känns som en gammal vän. Kan hända att vi gått skilda vägar på sistånde men Picaresque kommer alltid att ha en plats i mitt minne av 00-talet.
Okkervil River - Black Sheep Boy (2005)
Indierock har blivit pretantiöst och egocentriskt under 00-talet. Just därför är band som Okkervil River så viktiga. Will Sheff och co. skriver smarta rocklåtar samtidigt som dem uttrycker en genuin spelglädje. Black Sheep Boy är hopp för dem som tror att bra musik inte behöver följa trender eller ta sig själv på ett sånt blodigt allvar.
The Flaming Lips – Yoshimi Battles The Pink Robots (2004)
Burial – Untrue (2007)
Burials andra album är precis vad jag alltid önskat mig. Det vill säga: om någon gjorde en Drum n Bass remix på Blade Runner soundtracket så skulle resultatet nog låta ganska mycket som Untrue. Detta är musik för gråa dagar och sena nätter. Untrue är melankolisk och uppgiven men ändå ständigt hoppfull. Det här är ett album måste höras och hyllas redan som en klassiker inom dubstep genren.
Det var det. God jul och gott nytt år.
/ Johan Wester
En Snabbis - Greedy Boy
Har valt att ändra vårt nya följetång "Veckans Kortfilm" till "En Snabbis" eftersom det är alldeles för mycket att begära en kortfilm av mig en gång veckan...det går ICKE!
Hur som helst, här är den senaste kortfilmen som jag vill rekommendera till er:
Greedy Boy from flew on Vimeo.
4.20 min lång med lustigt, läskigt och labilt innehåll. Kanske är detta en miljöförstörings tes eller helt enkelt en kort film om girighet...enjoy
/Emil A
Dryck - Duvel
Betyg: 5.5
...att dricka Duvel sker på egen risk...
Land: Belgien
Alkoholhalt: 8,5 %
Vid två olika tillfällen har jag druckit en öl vid namn Duvel. Första gången var på den nyöppnade puben på östra hamngatan i Falun (Bishop’s Arms) och andra gången i Sebbes sydamerikanskt influerade 1:a på St. Eriksplan i Sthlm. Samma bärs vid dessa två tillfällen men skilda intryck. Hur kommer det sig? Låt mig förklara…
En sen bakis-november-kväll sitter vi ett gäng dudes i Lindskogs källare/gym och sörplar bärs och lyssnar på när DJ Gurra rippar album på en döende stereo. Emil, den trötte (yours truly), ligger i koma. Ekspong, aka. Dannyboii, babblar om hur Catwomen är den snyggaste katten i stan. Lindskog, mannen från norr, jonglerar med en drös album och berättar om the life and times of Amadou & Miriam. Wester, den törstige, ”poke;ar” på liket i soffan och klämmer i sig bärs efter bärs. Där satt vi, ett ”glatt” gäng med noll bekymmer och en given succékväll på ingång. Efter mycket om och men lyfter vi på fläsket och hasar oss ut genom dörren och in i Dannyboiis vrålåk. Dannyboii gasar och bromsar orytmiskt längs Faluns vägar och tar oss till, enligt rykte, kvällens mest populära hak, Rådhuskällaren (klubbkväll). Tyvärr visar det sig att Rådis kräver inträdesbiljett och vi får vända på klacken och leta efter en ersättningskrog. Ovanligt nog är i stort alla klubbar och pubar knökfulla denna lördagskväll, men i mörkret finner vi till vår förtjusning en underbart inredd engelskpub, Bishop’s Arms, med ett av Faluns största utbud av…just det: Bärs! Sorligt som det kan tyckas indelas ofta Sveriges alla uteställen upp i olika läger. Vi har; ”de unga och kåta”-krogarna (Étage Falun, Klaras Sthlm), de ”äldre och kåta”-krogarna (Harrys Falun, The Palace Bar Athlone) samt ”Jurrassic Park” -krogarna (Kings Arms Falun). Bishops Arms upptäckte vi ganska omgående hade stämpeln ”Jurrassic Park” men vi valde trots detta att sänka medelåldern några decennier och ta en öl på denna nytillkomna pub. Vid bardisken tar beslutsångesten fart och minuterna går medan jag ”ole dole doffar” fram vilken öl som jag ska kasta bort mina slantar på. Mitt finger pekar slutligen på en bärnstensmörk glasflaska där jag kan tyda namnet Duvel på den vita etiketten med tydligt rödmarkerade bokstäver i enkel munkstil. Vid upphällningen av Duvel växer sig skummet högt upp till glasets kant likt grädde i en kopp varm choklad och jag får vänta en bra stund innan jag kan låta den ljusa ölen svalka min torra strupe. Kanske är det biblioteksmiljön jag sitter i, kanske är det Duvels lindrande Alvedon-syrlighet som gör att jag höjer på ögonbrynen. Vad det än så ger Duvel mig en härlig feeling. Bubblorna leker i munnen och rusar sedan nedåt i strupen för att sedan upplösas desto längre ned drycken faller mot botten. I (heart) Duvel, lyser i mitt diskreta leende och jag slappnar av trots den omkringvirvlande massan av äldre damer och herrar. MILF efter GILF ramlar och rabblar runt om oss lammköttsbitar och när glaset är tomt överger vi Bishop’s Arms och rullar hemåt.
Duvel nr. 2. Den andra gången jag valde att dricka Duvel var på St. Eriksplan hemma hos retorikstuderande Sebbe. Efter att Anveden varnat mig att inte använda Sebbes lortiga glas blev det till att dricka direkt ur flaska. Kapsylen studsar bort från flaskhalsen och jag tar min första klunk. Den öl som för någon månad sedan smakade härligt syrligt och vars bubblor lekte runt i munnen ger mig denna gång en helt annan upplevelse. Syrligheten känns fördubblad och fräter sönder min tunga samtidigt som Duvels bubblor elakt river och sliter i min mun. Bubblorna förökar sig i rask takt och jag kvävs av skummet som växt till sig i monstruösa mängder. När lugnet lagt sig försöker jag på nytt att ta en klunk Duvel men samma händelseförlopp upprepas. Duvel har gått från god Alvedon-öl till en odrickbar svavelsyra. Vad beror detta på? Förmodligen beror det på flaskan. Duvel är nog inte tilltänkt som flasköl utan bör endast drickas ur ett päronformat glas för att undvika explosioner i käften. Det kanske är därför som den fått namnet Duvel (härstammar från tyskans Duviel = Djävul) för dess djävulska oberäknelighet och syndiga smak.
Att dricka Duvel sker på egen risk. Törs du törsta för Duvel?
Gillar du Duvel bör du även testa:
Alvedon
/Emil A
Film - Is Anybody There?
Betyg: 6,8
...balanserar på gränsen mellan sentimental dynga och hjärte-gó drama...
Under 80-talet någonstans i England bor 10 åriga Edward tillsammans med sina föräldrar och deras äldreboende. Edwards föräldrar har sedan år tillbaka drivit ett eget äldreboende genom att hyra ut rum ur huset de bor i. De äldre boende fascinerar Edward och han utforskar nyfiket om vad som händer när en person avlider. Det är dock inte allt för trevligt hemma hos Edward då han har problem att nå sina föräldrars uppmärksamhet samtidigt som han skiljer sig från klasskamraterna då han söker sig till de döda. En dag som alla andra anländer dock en bitter gammal man till äldreboendet. Det ska komma att visa sig att den bittra mannen blir en vändningspunkt i inte bara Edwards liv utan även för hela Edwards familj.
Må det vara ett typiskt tema där en sur gubbe träffar en ensam unge och tillsammans finner de en udda men ack så mysig vänskap. Alltså trots denna typiska handling överleven filmen i och med den charmiga engelska miljö, dess varma kameraarbete och Michael Caines utomordentliga insatts som den bittra gubben Clarence. Det är tillfällen då Is Anybody There balanserar på gränsen mellan sentimental dynga och hjärte-gó drama, men lyckas tippa över på hjärte-gó drama i rättan tid.
I Michael Caines (Get Carter, The Cider House Rules, de senaste Batman-filmerna) senaste film ser och uppfattar vi för första gången hur gammal skådespelaren egentligen är. Hans rollfigur är i slutskedet av sitt liv och kanske är denna roll något av det sista som vi kommer att kunna åtnjuta av denna underbara skådis. Caine bär det tunga lasset i Is Anybody There och Bill Milner (Son of Rambow) som är huvudrollsinnehavare, försvinner som Caines lilla side-kick istället. Möjligen finns det en undermedveten mening med Caines och Milners rollhantering då deras karaktärers liv speglar väldigt väl deras eget liv utanför filmen. Caine är i slutet av sin karriär och Milner är trots sin unga Harry Potter-ålder i början av sin karriär.
När filmen tar bort fokus från huvudrollerna möts vi av en familj vars samhörighet vissnat och börjat falla samman. Edwards föräldrar har blivit mer glömska än deras kunder och försvunnit i sitt jobb. Både pappan och mamman har tappat bort den kärlek de tidigare hade för varandra och dessutom glömt bort deras enda son Edward. Och detta är vad vi bjuds på som tittare i stort. Vänskapsförhållandet mellan Edward och Clarence växer och kärleksförhållandet mellan mor och far vissnar.
Is Anybody There är ingen speciellt anmärkningsvärd film för 2000-talet men den bör dock inte bli ignorerad för den delen heller. Den har ett budskap, den har en charmig miljö och den bidrar med stundom snyftande scener men, som tur är, tar filmen sig själv inte på allt för stort allvar och därmed överlever Is Anybody There i sista stund.
Ägna 90 min av din tid och njut av 2009’s brittiska höstfilm, Is Anybody There.
Gillar du Is Anybody There bör du även se:
Kan du vissla Johanna (1994)
/Emil A
Film - Mary and Max (2009)
...en komedi rakt av, med mängder av fyndiga detaljer och lustiga kommentarer, eller en djupare berättelse om liv och död...
Australien är inte ett land som har gjort sig kända för att massproducera filmer. Precis som Sverige är det ett land som gör en del filmer, men inte många tar sig därifrån, särskilt inte till Sverige. Därför är det ingen chock att en film, som hade sin premiär på Sundancefestivalen i januari och släpptes till det australiensiska folket i början av april, inte gjort något som helst väsen av sig i Sverige. Mary and Max är en animerad film, som i design påminner till stor del om de klassiska Wallace & Gromit. Alla karaktärer och all rekvisita är gjord av lera, och därför får figurerna de typiskt stora runda näsorna, utstående öronen och stora ögon. Precis som i Wallace & Gromit kan man se ansträngningen bakom varje scen. En soptunna som ligger nedvält med allt skräp på marken, ett löv som driver i vinden, varje liten detalj som tagit sån lång tid att få till.
Skaparen av den här filmen heter Adam Elliott, ett okänt namn trots den Oscar han vann 2003. Då fick han den för sin kortfilm Harvie Krumpet, en 22 minuter lång historia, som precis som Mary and Max är leranimerad. Harvie Krumpet handlar om en man med samma namn, och sträcker sig från födelse till död. Detta är ingen gullig barnvänlig historia, som denna sortens animationer brukar vara, utan handlar om sex, mentala problem och död. För att nämna en del är har Harvie Tourettes syndrom, hans föräldrar dör i en eldsvåda och hittas helt nakna ovanpå en tandemcykel, han är steril, och krossar skallen. Inte något en sjuåring kan se utan att få lägga ut stora pengar på psykiatriker som äldre. Mary and Max är Elliotts första långfilm, men har många likheter med den Oscarsvinnande kortfilmen.
Historien kretsar runt den 8-åriga mobbade flickan Mary Daisy Dinkle, som har “eyes, the colour of muddy puddles, and a big birthmark on her forehead, the colour of poo”, och hennes brevvän, Max Jerry Horowitz, en överviktig och ensam 44-årig man med Aspergers, eller Aspie som han själv föredrar. Deras brev fram och tillbaka är en oändlig källa av fantasifulla och oerhört roliga repliker, såsom deras diskussion om vart barn kommer ifrån. Marys farfar har berättat för henne att i Australien, hennes hemland, hittar männen sina barn i botten av sin öl. New York-baserade Max har dock ett annat svar:
“I asked my mother when I was four and she said they came from eggs laid by Rabbis. If you aren't Jewish, they're laid by Catholic nuns. If you're an atheist, they're laid by dirty, lonely prostitutes.”
Allt detta ackompanjeras självklart av humoristiska animationer. Deras brevskrivande fortsätter genom livet, med sina toppar och dalar, alltihop i en grå och sorgset realistisk ton. De scener som utspelar sig i Australien har en grå ton med svaga färger över sig. New York är svartvitt med få andra färger överhuvudtaget.
Filmen förs framåt av en berättarröst tillhörande Barry Humphries, som skildrar alla händelser med samma smått uppgivna sakliga ton. Detta skulle innebära något dåligt i många andra filmer, men här passar det perfekt in med filmens tragikomiska ton. Filmer innehåller knappt någon dialog alls, utan består till största del av Humphries sagoberättande, Philip Seymour Hoffman som läser Max brev, och Bethany Whitmore och Toni Collette som är Mary som barn och vuxen. De gör samtliga ett starkt jobb.
Det tillkommer några få sidokaraktärer, samtliga komiska på något vis, men alla karaktärer skapade med mycket hjärta. Deras egenheter behöver inte alltid vara negativa, Max, till exempel, trivs med sin Aspergers och vill inte bli ”botad”.
Själv rekommenderar jag filmen starkt. Jag kan ibland tycka att den blir lite väl nonchalant över livsomvälvande händelser, och bara fortsätter i samma lunk, men detta är även en av filmens styrkor, hur förvirrande det än låter. Mary and Max kan ses på många olika sätt, som en komedi rakt av, med mängder av fyndiga detaljer och lustiga kommentarer, eller som en djupare berättelse om liv och död, alkoholism och självmordstankar, mentala problem och sexualitet och hur olika människor handskas med allt detta. Bara titta och bestäm själv hur starkt du vill bli påverkad.
Gillade du Mary and Max?
Se Harvie Krumpet (2003)
/Kaj
