Film - Up
Betyg: 7.9/10
...starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia...
Efter att 78-årige Carl Fredricksens fru avlidit transformeras Carl från mysig äldre herre till grinig gubbe. En obestämd tid senare håller byggarbetare på att anpassa staden efter nya tider. Höga skyskrapor, nya asfalterade vägar, etc. tar framfart runt om Carls hus som är det enda som står kvar från gångna tider. Carl vägrar att låta de själlösa arkitekterna riva hans gamla hus för att deras byggnadsprojekt ska kunna fortsätta. När slutligen Carl tvingas flytta till ett äldreboende utför han ett lyckat flyktförsök med hjälp av att spänna fast hundratals ballonger på sitt hus. Ballongerna otroligt nog lyfter huset från marken och Carl flyger iväg med sikte mot ett vattenfall i Sydamerika som han och hans fru tidigare haft drömmar om att se. Strax efter att huset påbörjat sin flygfärd knackar det på dörren?! Carl öppnar dörren och till sin förvåning står där kvarterets ambitiösa scout Russell förskräckt över att av misstag ha råkat hamna på Carls altan samtidigt som ballongerna lyfte huset. Efter mycket om och men finns det ingen annan utväg än den att Russell följer med Carl på hans äventyr till Sydamerika, och början på en händelserik resa tar fart.
Filmens första 10 minuter påminner om den tidigare publicerade kortfilmen här på WTF, Tsumiki no ie av Kunio Katô. Vi får följa en nyfiken, äventyrslysten och mycket tyst pojke vid namn Carl (senare i filmen; gammal och grinig) som en dag lär känna den pratglada tjejen Ellie. De båda två är intresserade av att upptäcka världen och bokstavligt talat ”faller” Carl för Ellie redan efter första mötet som blir början på en angenäm romans. Under loppet av tio minuter får vi ta del av deras liv tillsammans. Snabbt men ödmjukt beskrivs Carls och Ellies upp och nedgångar i livet och i deras sista stund tillsammans ligger Ellie sorligt nog på sin dödsbädd med sin make, Carl, vid sidan om. Inledningen är starkt emotionell men Pete Docter (regissör) klarar av att fortsätta hålla filmen barnvänlig. Detta intro är filmens starkaste kapitel och kan klassas som en klockren kortfilm i sig.
När filmen sedan tar fart ”på riktigt” och Carl flyger iväg med sitt hus tillsammans med sin objudna gäst Russell ramlar den film, som till synes först hade en gripande och stark inledning, in i samma fack som tidigare tecknade barnfilmer samlats i. Flamsigheterna förstärks och de uttjatade scenerna som involverar en snabb handling, tystnad och sedan en kort replik i form av; ”oops”, ”ohOhh…” (finns i alla barnfilmer och dåliga komedier). Självklart tilltalar detta de allra yngsta tittarna och det är trots allt denna målgrupp som Up riktar sig mot. Jag hade ändå sett framemot av att Up fortsatt i samma bana som de först 10 minuterarna.
Allt eftersom filmen fortlöper dyker en handfull fantasifulla karaktärer upp. Förutom Carl och Russell tilläggs två ytterligare typer varav den ena är en naiv, talande hund vid namn Dug. Den andra figuren som läggs till i äventyrsgruppen är den korkade, färglada och lustiga fågeln Kevin (namngivet av Russell). Självklart sitter man aldrig uttråkat med ett så pass intressant och udda äventyrsgäng.
Jag kanske får det att låta som att Carl och Russell inte stöter på några problem överhuvudtaget under deras tripp till Sydamerika, men så är inte fallet. Som alltid ska det finnas en protagonist (Carl, döh!) och en antagonist i en äventyrsberättelse som den här, och antagonisten är i detta fall, liksom Carl, ett gammalt russin. Kanske inte låter som den ultimata fighten med gubbe vs. gubbe, men det funkar. Och var inte förvånad, Star Wars lyckades så varför inte Up? Up avslutar sedan med dunder och brak till liknelsen av den härliga lerfilmen Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit.
Up är ett lyckopiller fylld med starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia om att släppa det förflutna och tillåta livet gå vidare. Tummen upp för Up!
Om du gillar Up, se även:
Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit (2005)
/Emil A
...starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia...
Efter att 78-årige Carl Fredricksens fru avlidit transformeras Carl från mysig äldre herre till grinig gubbe. En obestämd tid senare håller byggarbetare på att anpassa staden efter nya tider. Höga skyskrapor, nya asfalterade vägar, etc. tar framfart runt om Carls hus som är det enda som står kvar från gångna tider. Carl vägrar att låta de själlösa arkitekterna riva hans gamla hus för att deras byggnadsprojekt ska kunna fortsätta. När slutligen Carl tvingas flytta till ett äldreboende utför han ett lyckat flyktförsök med hjälp av att spänna fast hundratals ballonger på sitt hus. Ballongerna otroligt nog lyfter huset från marken och Carl flyger iväg med sikte mot ett vattenfall i Sydamerika som han och hans fru tidigare haft drömmar om att se. Strax efter att huset påbörjat sin flygfärd knackar det på dörren?! Carl öppnar dörren och till sin förvåning står där kvarterets ambitiösa scout Russell förskräckt över att av misstag ha råkat hamna på Carls altan samtidigt som ballongerna lyfte huset. Efter mycket om och men finns det ingen annan utväg än den att Russell följer med Carl på hans äventyr till Sydamerika, och början på en händelserik resa tar fart.
Filmens första 10 minuter påminner om den tidigare publicerade kortfilmen här på WTF, Tsumiki no ie av Kunio Katô. Vi får följa en nyfiken, äventyrslysten och mycket tyst pojke vid namn Carl (senare i filmen; gammal och grinig) som en dag lär känna den pratglada tjejen Ellie. De båda två är intresserade av att upptäcka världen och bokstavligt talat ”faller” Carl för Ellie redan efter första mötet som blir början på en angenäm romans. Under loppet av tio minuter får vi ta del av deras liv tillsammans. Snabbt men ödmjukt beskrivs Carls och Ellies upp och nedgångar i livet och i deras sista stund tillsammans ligger Ellie sorligt nog på sin dödsbädd med sin make, Carl, vid sidan om. Inledningen är starkt emotionell men Pete Docter (regissör) klarar av att fortsätta hålla filmen barnvänlig. Detta intro är filmens starkaste kapitel och kan klassas som en klockren kortfilm i sig.
När filmen sedan tar fart ”på riktigt” och Carl flyger iväg med sitt hus tillsammans med sin objudna gäst Russell ramlar den film, som till synes först hade en gripande och stark inledning, in i samma fack som tidigare tecknade barnfilmer samlats i. Flamsigheterna förstärks och de uttjatade scenerna som involverar en snabb handling, tystnad och sedan en kort replik i form av; ”oops”, ”ohOhh…” (finns i alla barnfilmer och dåliga komedier). Självklart tilltalar detta de allra yngsta tittarna och det är trots allt denna målgrupp som Up riktar sig mot. Jag hade ändå sett framemot av att Up fortsatt i samma bana som de först 10 minuterarna.
Allt eftersom filmen fortlöper dyker en handfull fantasifulla karaktärer upp. Förutom Carl och Russell tilläggs två ytterligare typer varav den ena är en naiv, talande hund vid namn Dug. Den andra figuren som läggs till i äventyrsgruppen är den korkade, färglada och lustiga fågeln Kevin (namngivet av Russell). Självklart sitter man aldrig uttråkat med ett så pass intressant och udda äventyrsgäng.
Jag kanske får det att låta som att Carl och Russell inte stöter på några problem överhuvudtaget under deras tripp till Sydamerika, men så är inte fallet. Som alltid ska det finnas en protagonist (Carl, döh!) och en antagonist i en äventyrsberättelse som den här, och antagonisten är i detta fall, liksom Carl, ett gammalt russin. Kanske inte låter som den ultimata fighten med gubbe vs. gubbe, men det funkar. Och var inte förvånad, Star Wars lyckades så varför inte Up? Up avslutar sedan med dunder och brak till liknelsen av den härliga lerfilmen Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit.
Up är ett lyckopiller fylld med starka färger, smålustiga figurer, charmiga scener och en hemvänlig historia om att släppa det förflutna och tillåta livet gå vidare. Tummen upp för Up!
Om du gillar Up, se även:
Wallace & Gromit in The Curse Of The Were-Rabbit (2005)
/Emil A
Kommentarer
Postat av: Kajsa Andersson
Jag måste vart den enda som grät som en stuken gris still den där!! Inte alls lycklig ju!
Trackback
