whytheface

00-TALETS 10 BÄSTA ALBUM (enligt mig)

 

Nu när 00-talet lider mot sitt slut så tänkte jag att det kunde vara kul att göra en lista över dem album jag tycker är dem absolut bästa från de senaste 10 åren. Det är alltså bara mina personliga favoriter inget annat. Jag inser att jag kommer ångra mig 100 gånger om, och det finns självklart en zillion album från 00-talet jag ännu inte lyssnat igenom (nya Flaming Lips albumet t.ex.....). Men, men... Här kommer alla fall mina favoriter just nu i en ganska hastigt nerskriven lista.

OBS: Jag väljer att inte numerera albumen, det skulle vara alldeles för svårt. Ordningen är helt slumpmässig.

 

The Microphones – The Glow Pt. 2 (2001)

Ljudmässigt så är The Glow Pt. 2 ett monster. Lager på lager av akustiska gitarrer, trummor och distade syntar. Det är nästan så man tappar andan. Phil Elverum låter kreativiteten flöda fritt och gör ett otyglat mästerverk om liv, död, kärlek och ensamhet. På ett sätt som inte låter som någonting annat.

 

 

The Arcade Fire - Funeral (2004)

Funeral har varit många musikkritiker och indie-hipsters heliga graal sedan albumet släpptes 2004. Både klassiskt och nyskapande på samma gång var det ett otroligt vackert album inte bara rent musikaliskt utan också känslomässigt. Det Funeral gör bäst är att uttrycka känslor som sorg, ilska, glädje och rädsla på ett helt trovärdigt och ärligt sätt. Om man inte hört Funeral så bör man.

 

 

The Knife – Silent Shout (2006)

Även om jag inte tänker numerera resten av denna topp-tio lista så måste jag ända säga att detta album är 00-talets absolut bästa album i mina ögon (läs öron). Syskonen Dreijers postmoderna mästerverk är ett otroligt album. Det går inte att komma på något som ens är i närheten av Silent Shout inom svensk musik... någonsin.

 

 

Madvillain – Madvillainy (2004)

Madvillainy har allt. Stora trip-iga beats, sköna jazziga melodier, perfekta samplingar och Danielle Dumille (A.K.A. Metal Face DOOM) i sitt livs rap flow. Texterna och framförallt sättet DOOM levererar dem på låter fullkomligt absurt och brilliant på samma gång. Madvillainy är ett album som man aldrig glömmer.

 

 

Wilco – Yankee Hotel Foxtrot (2002)

Jag kommer ihåg första gången jag hörde Wilco. Det var nån gång runt 2003 när jag satt och kollade på Musikbyrån (på den tiden SVT hade bra TV-program) som namnet dök upp och jag hörde ett par låtar från deras album Yankee Hotel Foxtrot. För mig var det här ett album som fick mig att upptäcka att det faktiskt fanns annan bra musik än bara Nirvana och Green Day. Det är fullkomligt möjligt att det inte gjorts en bättre låt under 00-talet än femte spåret på skivan: Jesus Etc.

Björk – Vespertine (2001)

“Vespertine was very influenced by my laptop, and about people being obsessed with Napster and saying it compromised sound and me thinking that was rubbish. Alot of the beats were influenced by me thinking someone could download it and it would sound great.”  - Björk

På Vespertine utforskar Björk ett nytt minimalt sound, helt annorlunda än 1997s explosiva Homogenic. Med stråkar och micro-beats gör hon ett album som kan få i princip all annan popmusik att låta som skit i jämförelse.

 

 

The Decemberists – Picaresque (2005)

Picareque är ett album som jag har svårt att tänka mig ett liv utan. Colin Meloys folkiga melodier och finurliga texter känns som en gammal vän. Kan hända att vi gått skilda vägar på sistånde men Picaresque kommer alltid att ha en plats i mitt minne av 00-talet.

 

 

Okkervil River - Black Sheep Boy (2005)

Indierock har blivit pretantiöst och egocentriskt under 00-talet. Just därför är band som Okkervil River så viktiga. Will Sheff och co. skriver smarta rocklåtar samtidigt som dem uttrycker en genuin spelglädje. Black Sheep Boy är hopp för dem som tror att bra musik inte behöver följa trender eller ta sig själv på ett sånt blodigt allvar.

 

 

The Flaming Lips – Yoshimi Battles The Pink Robots (2004)

Yoshimi liksom föregångaren Soft Bulletin är så melodiskt fulländad och lekfullt nytänkande att jag helst tänker på detta album som ett slags 00-talets Sergent Pepper. Om de inte har en musikalisk samhörighet så har dem båda i alla fall en generös mängd LSD som sin gemensamma inspirationskälla.

Burial – Untrue (2007)

Burials andra album är precis vad jag alltid önskat mig. Det vill säga: om någon gjorde en Drum n Bass remix på Blade Runner soundtracket så skulle resultatet nog låta ganska mycket som Untrue. Detta är musik för gråa dagar och sena nätter. Untrue är melankolisk och uppgiven men ändå ständigt hoppfull. Det här är ett album måste höras och hyllas redan som en klassiker inom dubstep genren.

 

 

Det var det. God jul och gott nytt år.

 

/ Johan Wester