whytheface

Betyg: 8.2/10

...Moon skildrar Bells ensamhet på ett övergivet och sorligt vis som vi tittare inte skådat sedan Scorseses klassiker Taxi Driver...



David Bowies son, Duncan Jones, har skakat fram en indiefilm som heter Moon och som handlar om Sam Bell, spelad av Sam Rockwell, som sitter och ruttnar på en rymdbas på månen. Bell jobbar för ett företag vid namn Lunar Industries, och Bells jobb går ut på att se till så att grävningsmaskinen ute på månen gör sitt och letar efter H3 (Helium-3). H3 används senare som alternativ energi på jorden, ett miljövänligare val. Bell är helt ensam som människa på månbasen och hans kontrakt är skrivet för 3 års arbete, och nu har han endast 2 arbetsveckor kvar innan han får åka hem till sin efterlängtade fru och dotter på jorden.

När filmen börjar i ett lugnt tempo får vi en inblick på Bells vardagsliv på månen. Han löptränar, sköter om sina växter, bygger på en trästad i miniatyr och chillar med GERTY. GERTY är en robot och fungerar som en hjälpreda/vän till Bell, och ingen mindre än Kevin Spacey ger rösten åt GERTY. Moon är en enmansshow som bärs upp duktigt av Sam Rockwells skådespelartalanger. Några enstaka gånger dyker det upp okända skådespelare och gör en högst 30 sekunders insatts som fantasifigurer i Bells ensamma och monotona liv.

Moon skildrar Bells ensamhet på ett övergivet och sorligt vis som vi tittare inte skådat sedan Scorseses klassiker Taxi Driver. Tonen på filmen kan även påminna oss om det stämningsfulla introt till filmatiseringen av Låt den rätte komma i. Det är därför inte särskilt svårt att inte försvinna in i den harmoniska tystnaden som Moon erbjuder.

Nu är även fallet att Moon inte bara tar lugna gravitationslösa kliv genom filmens 97 minuter. Cirka 30 min in i filmen börjar spänningen och huvudkliandet ta fart. Bell är med om en olycka då han skådar en människoliknande varelse vid en av grävmaskinerna och blir därmed så pass ofokuserad att han kraschar med sitt fordon ned i en smärre månkrater. Bell vaknar efter en tid upp tillbaka inne i månbasen med GERTY ståendes vid hans sida. Bell är, förutom några blåmärken, i hyfsat bra skick. Efter att Bell tagit igen sig och mår bättre börjar han att leka Sherlockholmes och försöker ta reda på vad som egentligen hände då olyckan inträffade. Detektivundersökningarna ger underliga resultat och Bell börjar ifrågasätta sin position på månbasen samt om hans psyke är att lita på.

Nybörjarregissören Duncan Jones gör en finfin debutfilm i gammaldags sci-fi anda. Förvänta er inga Transformers-effekter utan njut istället av en gediget mysig detektivrulle med rymdtema. Jones har tänkt på det mesta när han gjorde denna spännande och stundtals filosofiskt vackra film. För det första; Filmen är aktuell i och med att den tar upp den globala miljöfrågan. Moon utspelar sig i en framtid där miljömålen är uppfyllda och man har börjat använda sig av Helium-3 för att förse jorden med energi. För det andra; Moon ställer filosofiska frågor om mänskliga rättigheter, verklighetsuppfattningar och minnets kraft och värde.

Ett fåtal gånger lyckas Moon med det svåruppnåeliga av att ge det ultimata känslointrycket. När karaktären Bell känner sig tom och ensam lyckas man verkligen att förmedla känslan till tittarna. Det beror delvis på att Jones har använt sig av rymden och kontrasterna av att vara på en helt annan ”planet” än resten av människosläktet är höjden av ensamhet.

Editeringen i en del scener är förmodligen det enda som är mindre bra. Vid en del tillfällen klipps scener av och en ny startar på ett sätt som känns klumpigt och amatörmässigt gjort, fast det är trots allt Jones debutfilm…

Allt som allt är Moon en klockren film om ensamhet och Amnesty-frågor. Såvida du inte är speedad till tusen tycker jag att du ska ge denna indiefilm en chans. Ta en sked lugnande och se en förvirrad Sam Rockwell glida runt i rymdpyjamas.

  

Om du gillar Moon ta även en titt på:
Taxi Driver (1976)

/Emil A