whytheface

Varje vecka här på WhyTheFace kommer jag att publicera en kortfilm som jag känner att flera bör se. Förhoppningsvis kommer ni att gilla de flesta av de kommande kortfilmerna här på WTF så för att inleda denna nya filmtrend tänkte jag starta med ett säkert kort, Oscarsvinnaren för bästa animerade kortfilm 2008: Tsumiki no ie av Kunio Katô.

Tsumiki no ie handlar om en ensam man vid sina sista år i livet som bor i en liten villa mitt i havet. Den gamla mannens hus är däremot inte ensamt utan runt om honom finns det även andra bostäder, ett samhälle på vatten helt enkelt. När den gamla mannen en morgon kliver ur sin säng upptäcker han att golvet är vattenfyllt. Uppenbarligen har vattennivån utanför stigit och nu tvingas mannen att bygga ett rum högre upp för att undvika vattnets framfart. Under mannens flytt uppåt, bort från vattnet, finner han försvunna minnen och en nostalgitripp bakåt i tiden tar fart.

Filmen, som är ca 12 min, ger oss en blick in i livet hos en ensam gammal man som en dag återupptäcker sitt forna liv via ett vattenproblem.  Tsumiki no ie är poesi och tar oss bort från den stundom smaklösa värld vi befinner oss i och låter oss ta del av Katôs stilla portträtt av en mans hemtrevliga tankefärd bakåt i tiden. Filmen går i sakta mak framåt med en fingertoppskänsla för mänskliga känslor i en 2D-animerad värld. Katô visar likt Duncan Jones (se: Moon) värdet av våra minnen och höjer därmed värmen i våra hjärtan med ett par grader.

Tillåt mig presentera WTF första ”veckans kortfilm”:

Tsumiki no ie av Kunio Katô



/Emil A

Här kommer två bra låtar jag kan tipsa om och två dåliga låtar jag hört och behöver ventilera ut lite gnäll åt.

Big Pink - Dominos

Det finns inget direkt nyskapande eller ens originellt med Big Pinks nya singel Dominos. I dagens hitlistor verkar det som om 80 % av all musik handlar om hur sjukt kul det är att vara singel och springa runt på klubbar fem dagar i veckan. Men när Big Pink drar igång med; ”These girls fall like dominos, dominos, dominos” så bryr jag mig inte om originalitet, hela mitt medvetande har låst sig i den galet catchiga refrängen och trummorna som låter så mäktigt tunga. Det känns lite härligt 90-tals shoegaze-aktigt vilket uppskattas då jag tycker många av dagens halvelektroniska rockband kört fast i arenarock träsket. Som festlåt i höstmörkret kan man göra bra mycket sämre än Dominos.

Burial - Fostercare

Dubstep artisten Burials nya låt Fostercare lyckas fånga allt som jag älskade på hans två tidigare album Burial (2004) och Untrue (2007). Mörkt, bastungt, känslosamt, vackert, urbant, regnigt, grått, London. Allt är tillbaka igen och med en ny sorts sprucken, nästan trasig kvalité till det hela. Låten stapplar fram onyktert på mörka gator. Röster smyger in då och då sjungandes med oformbara ord, atmosfären går nästan att ta på. Burial är i sitt ess. Det låter mer som ett soundtrack till snedfyllan än efterfesten. Du har tappat mobilen, lagt en pizza i rännstenen och lyckas inte ta dig till festen. Hur Burial lyckas göra något så vackert ur dekadens är hans geni. Rekommenderas starkt.

Dead By April - What Can I Say

Dead By April föröker med all sin makt uttrycka smäktande ångest och överväldigande ärlighet till den grad att jag går från generad till småleende innan What Can I Say är slut. Att lyssna på Dead by April är ungefär som att bli stoppad på gatan av någon okänd (full?) person och tvingas lyssna medan denne berättar hur jäkligt det är att bli dumpad. Det blir både pinsamt och obehagligt. Musikaliskt är Dead By April ännu ett bevis på varför nu-metal inte borde få finnas. Som en ohelig blandning av Slipknot och Westlife growlar dem och falsettsjunger omvartannat till absurda resultat. Inte bra kort sagt.

Owl City - Fireflies

Tag en riktigt dålig tonårsdikt, klipp ut varje ord och blanda alla textlapparna i en hög. Lägg sedan ut dessa små lappar så att dem bildar osammanhängande textrader utan någon som helst mening. Det kan se ut ungefär så här:

"Cause I'd get a thousand hugs
From ten thousand lightening bugs
As they tried to teach me how to dance.
A foxtrot above my head,
A sock-hop beneath my bed,
The disco ball is just hanging by a thread."

Gulligt va? Sedan så stjäl du rikligt med tonlägen och melodier från Death Cab For Cuite och/eller The Postal Service. Voila! Du har gjort en Billboard hit etta vid namn Fireflies.

/ Johan W

Betyg: 7.0

...den ultimata after work bärsen och jag hyllar den med stolthet...

Land: Belgien
Alkoholhalt: 4,9 %



Efter att jag avslutat en fartfylld kväll på jobbet beslöt jag och en arbetskamrat att belöna oss med lite after work whiskey. Vi gallrade igenom en del bökiga krogar och hittade tillslut en irländsk pub vid namn Galway Pub. ”Mitt andra hem”, tänkte jag och luffade in igenom Galways Pub’s dörrar och förbi deras ovanligt trevliga vakter. Där satte vi oss på en varsin barstol och spekulerade om kvinnor och whiskey då plötsligt två herrar kliver in i puben och beställer en främmande (främmande i mina öron iaf) öl vid namn Hoegaarden. När den brittiska bartendern återkommer med två glas Hoegaarden och ställt ned dem vid herrarnas bord kunde jag inte låta bli att beställa in ett par glas till mig och min vän. Hoegaarden anlände i mitt synfält vid rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Den ljusa, grumliga ölen hade en otrolig dragningskraft där den stod med en enkel citronklyfta spetsad på det robusta glasets överkant. Dess smak var lika frisk och syrlig som jag hade hoppats på. Likt dryckerna Sprite eller 7-up är Hoegaarden läskande god till dig som nyligen jobbat arslet av dig på jobbet eller svettas som en gris av andra anledningar.

Hoegaarden är den ultimata after work bärsen och jag hyllar den med stolthet. Som tur är, är Hoegaarden hyfsat billig och därför skadar det er inte att åtminstone testa denna härliga törstsläckare nästa gång ni hoppar och skriker power ballader på klubben med era homies. Om inte annat kommer ni att få rejäla biceps av de otympliga glasen.

Skål!

Om du gillar Hoegaarden bör du även smaka:
Corona Extra (öl, ljus lager)

/Emil A

Betyg: 9.8/10

“…detta måste ses för att man ska kunna tro på’t…”

Den gamla Sci-Fi serien Battlestar Galactica skapades av den amerikanska TV-mogulen Glen A. Larson under slutet av 70-talet. Hollywood producerade vid denna tid science fiction i drivor för att kunna casha in på den extremt lukrativa Star Wars hysterin. Serien skulle vara ett mysigt rymdäventyr för hela famlijen, där hjältarna (männen) stred med laservapen mot stygga robotar för att rädda mänskligheten, gärna med en vacker kvinna vid sin sida. Det var konservativt, o-orginellt och extremt fjantigt. År 2004 sändes det första avsnittet av "remaken" skapad av manusförfattaren Ronald D. Moore som skulle fortsätta i fem år och bli till en av de bästa tv-serierna någonsin.

"The Cylons were created by man. They rebelled. They evolved. They look - and feel - human. Some are programmed to believe they are human. There are many copies. And they have a plan."

Ja där har ni det. Alltså, en robotras skapad av människan har utvecklats till att se ut som vanliga människor. De gör en revolt mot sina skapare och utrotar 15 miljarder människor. Kvar av mänskligheten är 50 000 personer som nu är på flykt från cylonerna. I hopp om att hitta ett nytt hem så styr dem kosan mot den mytomspunna planeten “Jorden”.

I Ronald D. Moore versionen är det mysiga rymdäventyret utbytt mot en mörk sofistikerad dystopi där karaktärerna är mångbottnade, problemen är relevanta och de "goda" inte alltid är några helgon. Som ett praktexempel gör Moore i sin version om den manliga hjälten "Starbuck" till en hårdnackad, supande och sexuellt lösaktig(!) kvinna(! x2). Som om att detta inte var nog för att få hardcore Star Trek fans att fnysa och byta kanal så finns det heller inga: rymdvarelser, laservapen, teknikbabbel eller färggranna “jumpsuits” i Battlestar Galactica. Vad som finns är en kompromislös Sci-Fi serie som fokuserar på moraliska, filosofiska, politiska och metafysiska frågor. Allt detta gör Battlestar Galactica samtidigt som man levererar en actionpumpad rymdepos i en klass som får George Lucas Star Wars filmer (post 1983) att se ut som om dem regisserades av Uwe Boll.

För visst finns det en hel del action i Battlestar Galactica och minst lika många chokerande twistar som i t.ex. Lost men detta är i första hand en dramaserie. Fokus ligger hela tiden hur dessa 50 000 människor försöker hålla kvar vid demokrati och sina moraliska värderingar samtidigt som man kämpar för sin överlevnad. Det är ingen överdrift att säga att Battlestar Galactica kan vara den mest politiska TV-serien som någonsin gjorts. Teman som rasism, religion, abort, imperialism, terrorism, facism, kommunism mm. hanteras i handlingen med storslagna resultat utan att någonsin bli för predikerande eller ensidigt. Kanske det mest revolutionerande är att dem sk. ”goda” i serien faktiskt kan vara dem som man ibland tycker ha fel i sitt handlande. Detta gör att varje konflik blir mer tankvärd och djupare än jag någonsin sett i en TV-serie.

Eftersom Battlestar fokuserar mycket på karaktärerna och drama så har man självklart sett till att skaffa sig duktiga skådespelare. Oskarsnominerade Edward James Olmos (Admiral William Adama) och Mary McDonnell (President Laura Roslin) är dem enda kända namnen i serien och båda två storspelar hela serien igenom (Att Mary Mcdonnel inte vann en Emmy för sin roll är makalöst). Även bland de mindre kända skådissarna är klassen väldigt hög. Katee Sackhoff i rollen som Starbuck är lysande (räkna med att se mer av henne, bl.a. i nya säsongen 24) och James Callis som den fega skurken Gaius Baltar är tragisk och galet rolig på samma gång. Över fyra säsonger håller skådespeleriet i varje avsnitt, vilket är ännu mer beundransvärt med tanke på att detta är en serie med över 20 stycken återkommande och utvecklade biroller.

Man kan tala i timmar om hur bra det “dokumentär-skakiga” kameraarbetet, och den fantastiska musiken är men för att jag inte ska bli alltför utdragen så säger jag bara: det är löjligt jävla bra. Låt er inte luras av titeln “Battlestar Galactica”, det här är ingen Stargate- eller Star Trek klon. Man kan säga att precis som Lost lurade “dramatittare” att se på Sci-Fi, så lurar Battlestar Galactica i sin tur “Sci Fi-tittare” att se på drama. Kort sagt så är Battlestar en Sci-Fi serie även för folk som inte gillar Sci-Fi. Det blir inte riktigt en tia i betyg eftersom det faktiskt gjordes ett fåtal halvkassa avsnitt under seriens fyra säsonger, men som helhet är denna serie inget annat än ett TV-underverk. Nämn en annan TV-serie vars skapare och skådespelare bjudits in för att diskutera samhällspolitiska frågor i FN (Sök på YouTube om ni inte tror mig). Nä just det...

Köp/Hyr/Stjäl från Internet, detta måste ses för att man ska kunna tro på’t.

/Johan W

Betyg: 8.2/10

...Moon skildrar Bells ensamhet på ett övergivet och sorligt vis som vi tittare inte skådat sedan Scorseses klassiker Taxi Driver...



David Bowies son, Duncan Jones, har skakat fram en indiefilm som heter Moon och som handlar om Sam Bell, spelad av Sam Rockwell, som sitter och ruttnar på en rymdbas på månen. Bell jobbar för ett företag vid namn Lunar Industries, och Bells jobb går ut på att se till så att grävningsmaskinen ute på månen gör sitt och letar efter H3 (Helium-3). H3 används senare som alternativ energi på jorden, ett miljövänligare val. Bell är helt ensam som människa på månbasen och hans kontrakt är skrivet för 3 års arbete, och nu har han endast 2 arbetsveckor kvar innan han får åka hem till sin efterlängtade fru och dotter på jorden.

När filmen börjar i ett lugnt tempo får vi en inblick på Bells vardagsliv på månen. Han löptränar, sköter om sina växter, bygger på en trästad i miniatyr och chillar med GERTY. GERTY är en robot och fungerar som en hjälpreda/vän till Bell, och ingen mindre än Kevin Spacey ger rösten åt GERTY. Moon är en enmansshow som bärs upp duktigt av Sam Rockwells skådespelartalanger. Några enstaka gånger dyker det upp okända skådespelare och gör en högst 30 sekunders insatts som fantasifigurer i Bells ensamma och monotona liv.

Moon skildrar Bells ensamhet på ett övergivet och sorligt vis som vi tittare inte skådat sedan Scorseses klassiker Taxi Driver. Tonen på filmen kan även påminna oss om det stämningsfulla introt till filmatiseringen av Låt den rätte komma i. Det är därför inte särskilt svårt att inte försvinna in i den harmoniska tystnaden som Moon erbjuder.

Nu är även fallet att Moon inte bara tar lugna gravitationslösa kliv genom filmens 97 minuter. Cirka 30 min in i filmen börjar spänningen och huvudkliandet ta fart. Bell är med om en olycka då han skådar en människoliknande varelse vid en av grävmaskinerna och blir därmed så pass ofokuserad att han kraschar med sitt fordon ned i en smärre månkrater. Bell vaknar efter en tid upp tillbaka inne i månbasen med GERTY ståendes vid hans sida. Bell är, förutom några blåmärken, i hyfsat bra skick. Efter att Bell tagit igen sig och mår bättre börjar han att leka Sherlockholmes och försöker ta reda på vad som egentligen hände då olyckan inträffade. Detektivundersökningarna ger underliga resultat och Bell börjar ifrågasätta sin position på månbasen samt om hans psyke är att lita på.

Nybörjarregissören Duncan Jones gör en finfin debutfilm i gammaldags sci-fi anda. Förvänta er inga Transformers-effekter utan njut istället av en gediget mysig detektivrulle med rymdtema. Jones har tänkt på det mesta när han gjorde denna spännande och stundtals filosofiskt vackra film. För det första; Filmen är aktuell i och med att den tar upp den globala miljöfrågan. Moon utspelar sig i en framtid där miljömålen är uppfyllda och man har börjat använda sig av Helium-3 för att förse jorden med energi. För det andra; Moon ställer filosofiska frågor om mänskliga rättigheter, verklighetsuppfattningar och minnets kraft och värde.

Ett fåtal gånger lyckas Moon med det svåruppnåeliga av att ge det ultimata känslointrycket. När karaktären Bell känner sig tom och ensam lyckas man verkligen att förmedla känslan till tittarna. Det beror delvis på att Jones har använt sig av rymden och kontrasterna av att vara på en helt annan ”planet” än resten av människosläktet är höjden av ensamhet.

Editeringen i en del scener är förmodligen det enda som är mindre bra. Vid en del tillfällen klipps scener av och en ny startar på ett sätt som känns klumpigt och amatörmässigt gjort, fast det är trots allt Jones debutfilm…

Allt som allt är Moon en klockren film om ensamhet och Amnesty-frågor. Såvida du inte är speedad till tusen tycker jag att du ska ge denna indiefilm en chans. Ta en sked lugnande och se en förvirrad Sam Rockwell glida runt i rymdpyjamas.

  

Om du gillar Moon ta även en titt på:
Taxi Driver (1976)

/Emil A

Betyg: 3.4

...ett långt youtube-klipp. Taskig story, tråkigt filmad och proppfylld med sjuk skit...



Sacha Baron Cohens senaste provokativa verk bjuder tittaren på en historia om den österrikiska homosexuella modejournalisten Brüno som reser runt i de mest höger konservativa delarna av USA och utsätter folk omedvetet för de mest obehagliga av situationer i hopp om att finna lycka, kändisstatus och respekt från amerikanerna.

År 2006 var uppenbarligen jag en utav väldigt få som inte flabbade läppen av mig när jag var och såg på filmen Borat i biosalongen. Därför hade jag inte allt för höga förväntningar på Sachas senaste långfilm, Brüno. Filmen öppnar med svettiga nakenchocker, filmen fortsätter med nakenchocker och filmen avslutas med nakenchocker. Om Sveriges kända kvällstidning Aftonbladet hade producerat en långfilm hade Brüno varit resultatet.

Då Borat gjorde bort sig med både hjärta och hjärna år 2006 så kör Brüno enbart på det gamla uppenbara konceptet av att reta upp människor runt om sig för att erbjuda tittarna Brünos offers reaktioner. Tråkigt nog för Brüno så har Jackass-gänget hållit igång sedan år 2000, hunnit sända 3 säsonger sadist-tv och levererat två långfilmer innan Brüno hade premiär med innehåll i samma stuk. För det är precis i detta extrema underhållningsfack som Brüno hamnar i och kommer för evigt att stanna. Där en eller flera huvudrollsinnehavare skadar sig själv eller sin omgivning inom både fysiska och psykiska situationer i mån om att klämma fram ett och annat; ”Duuuude!!”, ”OMG!!!!”, ”Bwahahhaa, SÅG DU!?!?”, ur tittaren. Brüno blir därmed endast ett långt youtube-klipp. Taskig story, tråkigt filmad och proppfylld med sjuk skit.

En bit in i filmen kliver den svenska skådespelaren Gustav Hammarström in som Brünos sidekick Lutz. Tyvärr kommer inte Hammarströms skådespelarinsats i denna Hollywoodproduktion ta honom ut ur Sverige och in i Hollywood.

Även om Brüno är en ointressant och förutsägbar film finns det fortfarande ett par scener som får en att skratta rått och slappt. T.ex. då Brüno intervjuar den kända jurymedlemmen Paula Abdul från realityserien American Idol angående hennes projekt för humanitära rättigheter samtidigt som hon använder en mexikansk man som stol. Eller när Brüno visar upp sin idé om en ny tv-serie inför en testgrupp. Han visar pilotavsnittet som bara innehåller en massa sjuka klipp på bl.a. en snubbe som viftar med sin dallas, och allt avslutas med att ollonet skriker: ”BRÜNO!! ” Bwahahaha, OMG, SÅG DU DET?!?! Nej, det behöver du faktiskt inte se…

Gillar du Brüno bör du även se:
Borat (2006)
Jackass: The Movie (2002)

/Emil A

Betyg: 6.7

”… en simpel skräckis som kommer att få dig att filtrera ditt eget synfält med fingrarna …”

År 1999 skrämde lågbudgetfilmen Blair Witch Project skiten ur biobesökare världen över. Sedan dess har skakiga handkamerafilmer med skräcktema gjort succé gång på gång. Vi har bjudits på [Rec] (spansk zombiefilm, 2007), Cloverfield (J.J Abrams producerad monsterfilm, 2008) och nyligen hade amerikanska demonfilmen Paranormal Activity premiär. Skrämmande eller ej? Läs vidare och få reda på svaret…

Ett amerikanskt par, Micha och Katie, har ett stabilt förhållande och bor i ett trevligt hus i San Diego, Kalifornien, USA.  Micha jobbar hemifrån med ”day trading” och Katie är studerande. När Katie vaknar under nätterna av oförklarliga ljud och en känsla av obehag köper Micha en big ass –kamera för att undersöka saken med förhoppningar av att fånga lite övernaturliga fenomen på film.  Lyckligtvis för Micha går hans önskan i uppfyllelse.

Sedan Jurrasic Park saftade på med 1993’s fetaste specialeffekter har CGI- tekniken allt mera dominerat den amerikanska storfilmskulturen. Därför är det lustigt att idag kunna gå på bio och bli skrämd av en film som endast lappats ihop av en spottstyver och innehåller minsta antalet datoranimerade Toy Story-gubbar. Paranormal Activity innehåller simpla ingredienser men fungerar lika bra för det. Vi har ett gäng okända fejs till skådespelare som gör ett till och från hyfsat trovärdigt jobb som rädda harar. Vi har en enkel story. Vi har en stämning som sakta byggs på till att bli mer och mer creepy allt eftersom. Paranormal Activity bjuder på en traditionsenlig skrämselfest där regissören Oren Peli skapat en trovärdighet över filmen av att detta scenario verkligen har inträffat.

Beslutar du dig nu att gå och se dig denna rysare tycker jag att du bör vara beredd på att detta inte är något nytt och originellt. Nej, vi har sett allt detta förut i Blair Witch Project, och Paranormal Activity förmedlar inget vidare filmiskt djup eller andra flummigheter. Här har vi helt enkelt en simpel skräckis som kommer att få dig att filtrera ditt eget synfält med fingrarna så fort Micha och Katie sover i sitt mörka sovrum med sin dörr välkommandes öppen för diverse satanistiska demoner. Jag gillar Paranormal Activity men den kommer knappast att fungera en andra gång och därmed förlorar filmen mycket av sitt värde då den endast fungerar som ett one night stand för tittaren.

Denna vecka (v.46) klev Paranormal Activity över 100 miljoner dollar strecket. En film vars budget var ca 11,000 dollar har alltså gjort mega-succé på de amerikanska biograferna. Antingen är amerikanarna löjligt rädda av sig eller så är Paranormal Activity hyfsat läskig. Jag röstar på det sistnämnda.



Gillar du Paranormal Activity bör du även se dessa filmer:

Blair Witch Project (1999)

[Rec] (2007)

/Emil A

Kaj Norberg kommer att skriva om: Böcker och Film



/WTF

De första tre skribenter på denna nystartade recensionssida.

Johan Wester kommer att skriva om: Tv-serier och Musik


Emil Arleroth kommer att skriva om: Film och Dryck


Max Lindquist kommer att skriva om: Dryck


/WTF

Internet har gett oss oändliga möjligheter att tillfredställa oss själva inom olika psykiska och fysiska plan. Om vi bortser från den breda porrkulturen har vi även tillgång till film, musik, litteratur, m.m. Vi på WhyTheFace vet att det kan vara ytterst betungande för andra människor att hitta rätt bland filmerna i filmbutiken, eller att klämma in den bästa musiken på iPoden, eller att finna de sanna orden bland böckerna. Visst, handen på hjärtat, alla har vi någon gång blivit berövade på dyrbar tid av att ha testat att se på ”Grey’s  Anatomy”-serien  eller sett ”Blabla Movie” . Men denna tid är över nu kära läsare! Vi på WhyTheFace lovar att ge er den enda rätta vägen till superba filmer, underbar musik, intressanta böcker, festliga uteställen, smaskiga drycker och kunglig gaming.

Vi kommer att recensera allt som är intressant. Detta betyder att vi kommer recensera: film, tv-serier, musik, tv- och dataspel, litteratur, krogar/pubar, drycker.

Vi använder oss av en betygskala á la pitchfork/imdb som går från 0.0 till 10.0, och självklart följer det en motivering till varje betygsutdelning.

Må våra kritiska omdömen piska fram det bästa av det bästa,

Peace
/WTF